Göteborgsposten – 10 juni 1863, sida 1

ringaste het. Och var jag stekt och stungen så att jag var nära att få feber, medan Ned hvilken ingenting tycktes genera vände sig på andra sidan och med en lätt suck yttrade: — Var lugn, min hedersvän; du skall förgäta både temperaturen och mosquiterna då vi komma till Cairo och intaga vår frukost i land. Var lugn du bara. Jag svarade förargad att jag önskade att jag kunde vara det; men som jag icke var en salamander, var det icke mig möjligt att bibehålla humöret. Och med detta svar lemnade jag kajutan samt trefvade mig upp på däcket. IIalfdäcket på en amerikansk ångbåt är vid dagen en glad syn; men det hade ett melankoliskt och öfvergifvet utseende, sådant jag såg det i det svaga månskenet. Rorgängaren som i det höga roderhuset uppmärksamt egnade sig åt sitt göromål och en ensam matros hvilken tjenstgjorde som ntkik syntes vara de enda lefvande varelser på dack utom jag sjelf. Från öppningarne öfver ångmaskinen utströmmade dock ibland ett försvinnande skimmer af rödt eldsljus och en becksvart figur passerade öfver den upplysta platsen, medan ett ljud, sikt det dofva rytandet af ett fängsladt vilddjur, förtäljde att ugnen blifvit försedd med ny ved. Det var mycket hett och qvaft äfven ute i fria luften; men atmosferen var dock uthärdlig i jeuförelse med den bakugnslika