Göteborgsposten – 9 juni 1863, sida 5

vida mindre utsättes för inflytandet af den jemförelsevis torkande yttre atmosferen. Det var som jag tänkte. Högra sidan af dodskallarne, d. v. s. den sida som var till höger då jag stod med ryggen emot väggen, var torrare och slätare än den venstra. På samma sätt förhöll det sig med tjugo andra skallar. Jag hade då icke bedragit mig, och mitt hjerta klappade vildt. Det var tydligt. Låt mig följa denna ledning och förr eller senare skall den fära mig till ingången. Men det fanns ett fel i beräkningen! Jag visste att jag kommit den väg som låg på min venstra sida, och luftströmmen kom från höger. Orsaken härtill måste ha varit en af två antingen hade mitt minne af lokaliteten blifvit förvirradt och höger var då min väg, eller ock fanns det mer än en nedgång till dessa hvalf. Jag beslöt mig emellertid för att gå till höger. Huru många mil jag verkligen vandrade har jag aldrig kunnat inhemta. För mig tycktes de vara hundrade. Jag gick alltjemt vidare, ibland, mera långsamt, men alltjemt säkert. Jag visste att jag förr eller senare måste komma till en dörr. Då jag kom till någon af tvärgångarne måste jag naturligtvis taga några steg på måfå. Tiden som härtill erfordrades föreföll mig som år. Mina fingrar darrade nervöst tills de återigen vidrörde den lugnande raden af dödskallar.