Göteborgsposten – 9 juni 1863, sida 1

SC————LWA OO AA skickeise Finlands öde blef oss anförtrodt, har vår föresats varit att styra detta land på ett kitt öfverensstämmande med nationens frihet och i dess konstitution henne förvarade rättigheter. Alla författningar vi hittills vidtagit, i afseende på landets inre styrelse, äro blott en följd och tillämpning af denna grundsats. Religionens och lagarnes bibehållande, ständernas sammankallande till en allmän landtdag, inrättningen af en regeringskonselj I nationens sköte, den lagskipande och verkställande maktens orubbade skick utgöra härå tillräckliga bevis, för att försäkra den finska nationen om dess politiska tillvarelse och de rättigheter densamma åtfölja. Det är högtidliga förklaringar dessa, vid hvilka man ock med skäl kan strängt fasthålla, då det gäller bedömandet at Rysslands senare handlingssätt. Det är ej gerna möjligt för en monark, att på ett mera förtroende väckande sätt garantera ett folk dess konstitution. Art. 1 i denna senare innehåller uttryckligen detta stadgande, att konungen (storfursten) icke eger stifta någon ny lag, eller afskafla någon gammal, utan Rikets Ständers vetskap och samtycke, ehuruväl säkerhetsakten bjuder att ständerna ej till behandling få företaga någon fråga, hvarom konungen (storfursten) ej väckt proposition. En mängd nya lagar ha sedan 1809 sett dagen, men sedan dess har ingen finsk rikseller andtdag varit hållen, hvilket således med allt fog kan anses vara ett författningsbrott. Följden af denna storfurstens af Finland uraktåtenhet att sammankalla ständerna har äfven blifvit den naturliga, att det konstitutionela lifvet legat i dvala, och då detsamma väl kan anses vara lifsvilkoret för en nations utvecking och fria tillvaro, är det helt naturligt, att mången funktion inom den finska samfundskroppen endast med slapphet arbetar och att hela maskineriet lider af hemorrhoidalisk blodstockning. Ett bland de förnämsta elementerna inom en konstitutionel stat för dennas framåtskridande är onekligen tryckfriheten, hvilken i en fri stat är det bästa sammanbindningsmedlet mellan regering och folk. En fri press anses derföre i våra dagar lika oundgänglig som en folkrepresentation, eller rättare de äro båda lika nödvändiga, ty endast begge förenade uttömma det rätta begreppet af statsmakten folket bredvid statsmakten regeringen. Der monarken vill regera utan representation och utan en fri press, der finnes ej längre någon konstitution, någon garanti, der herrskar godtycket i all sin glans, och härvidlag är godtycket just despotism. Och hvem kan väl bestrida, att ej detta är fallet i afseende på ryska regeringens ställning till Finlund, i trots af det högtidligt afgifna löftet, att Finland skall styras på ett sätt öfverensstämmande med nationens frihet och de i dess konstitution det förvarade rättighetor. Emellertid är det ej gerna tänkbart, att ett så vigtigt element inom en stat som tryckfriheten skulle kunna ställas utom lagen. Beslut i afseende på densamma måste väl derföre skola fattas i anl. med art. I uti grundlagen, d. v. s med ständernas vetskap och samtycke. Detta har ej varit förhållandet, utan har regeringen godtyckligt i Finland tillintetgjort tryckfriheten genom censurens införande. Sättet hvarpå censurlagen tillkommit tor