Göteborgsposten – 9 juni 1863, sida 1

Finland och Ryssland. II. Det nämndes, att Finlands inre förhållanden väl förtjena att belysas och uppmärksammas. Det är så mycket mera en pligt för sanningens och civilisationens vänner, som Finland är bland de eröfrade länder, de der lida under despotiens qvätvande mara, hvilken hämmar deras fria andehemtning, här statens fria utveckling. Men ännu mera år det för en hvar maktegande ett bud att se till, att ej den bildning och intellektuela ståndpunkt, som en nation redan förut innehaft, må tillbakaträngas af obskuratismen och råheten. Må vi från denna allmännare synpunkt, humanitetens och mensklighetens, till en början se, huru Ryssland uppfyllt sin pligt, att ej undertrycka det finska folkets utveckling och dermed dess nationala lif. Då kejsar Alexander I d. 27 mars 1809 i egen hög person infann sig vid den då församlade finska riksdagen i Borgå, för att der af ständerna erhålla bekräftelse på Finlands underkastelse, förklarade han uti ett högtidligt manifest, som äfven innehöll det nya storfurstendömet Finlands grundlag: Vi stadfästa och bekräfta härmed landets religion och grundlagar, samt de privilegier och rättigheter hvart och ett stånd inom berörde storfurstendöme isynnerhet och alla dess inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills, enligt konstitution, åtnjutit, lofvandes alla bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförtryckta i sin tulla kraft. Den konstitution Alexander härmed garanterade Finland, var grundlagen af d. 21 aug. 1772, som Gustaf III efter sin väl utförda revolution skänkte Sverige, jemförd med Föreningsoch Säkerhetsakten af d. 21 febr. 1789. Ehuru denna senare gifver monarken en så godt som oinskränkt makt, egde dock folket, jemväl enligt den, några frioch rättigheter qvar, hvilka det nu kan med full befogenhet säga vara af storfursten brutna. Be kräftelse derå har man dessutom uti inledningen till en kejserlig kungörelse af d. 27 mars 1810, ett år efter första manifestet, hvilken tydligt visar hvad uttolkning man först ansåg sig böra gifva åt de i nämnda konstitution åtagna förbindelser. I nämnda reskript heter det bl. a.: Ifrån den stund då genom Försynens