Göteborgsposten – 4 juni 1863, sida 1

utan höll fast vid mitt bälte med sina små händer och knappast ryckte på sig när pilen vidrörde honom. Vi hade ett härdt arbete, simmade öfver tvenne strömmar innan vi blefvo qvitt våra vildar, men slutligen sägo vi dem draga in på tyglarne och hörde deras ursinniga afskedstjut. Vi hade ännu en hård och lång ridt till fästet; vi hade förlorat raka vägen och nödgades ställa vår färd efter höjderna; men slutligen efter tjugo, i sadeln tillbragta timmar, kommo vi i sigte af det mossbetäckta statsverket och brädtaken till Fort Bois6. Nu var äfven Snöboll i ett bedröfligt tillstånd, betäckt med smuts och skum, med hängande hufvud och flåsande sidor. Den andre hästen var så uttröttad, att han stupade ungefär en mil från utposten, och mr Nutkins måste till fots tillryggalägga den öfriga vägun. Både jockeyen och jag voro mycket trötta och skafna, men jag var glad att finna det tröttheten sjelf varit en välgerning, och att det stackars alldeles utmattade barnet, under några timmar hade försjunkit i sömndvala. Vår ankomst väckte stor uppmärksamhet, och när den ensligt lefvande garnisonen på den lilla platsen hörde att kristna män och qvinnor sväfvade i fara och hotades af olyckan, samt påkallade deras hjelp, uppfyllde den på ett ädelt sätt hvad man fordrade af densamma. Kapten