Göteborgsposten – 4 juni 1863, sida 1

Annggggggg E senare tider kommit i gång inom provinserha. Men det är ej allenast på Paris och Lonlon, man har ögonen fästade. Det är älven och kanske i fullkomligt lika hög grad på brödrafolken i öster och vester, finnarne och lanskarne; ty det erkännes allmänt, att, skall let lyckas Sverige att uträtta något allvarligt saken, vare sig på diplomatisk väg eller ander ett möjligen tillstundande krig, så måste det kunna räkna på anslutning från dessa båda håll. Efter att hafva redogjort för de senaste händelserna i Finland, denna Brandlugt, och hvilka vi förut väl känna, öfvergår han till Danmarks position i denna fråga, sägande: Hvad Danmark beträffar, behöfver jag väl icke säga, att den polskvänliga rörelsen derstädes här följes med stort deitagande och glådje. Det har visat sig, både att man i Danmark kände lika varmt deltagande för det misshandlade hjeltemodiga folket, som i Sverige, och att man visste med sig, af huru stor betydelse det är för oss danskar, att kampen tår en lycklig utgång, och att vi, så snart tillfälle gifves, icke sitta som overksamma åskådare af det förfärliga skådespelet. Men om Danmark uppträdde alldeles på egen hand, tillställde Ryssland en sjeltständig note, hvari det uppmanade czaren, att gifva efter för polackarnes berättigade krat, kunde det hela lätt komma att taga sig komiskt ut på grund af missproportionen mellan Danmarks och Rysslands materiela makt och våra egna betryckta förhållanden. Men i det Danmark. ställer sig under Frankrikes förmynderskap, blir dess beteende ej allenast komiskt, utan ömkligt. Det hela får utseende af, att Danmark alldeles icke har någon sjelfständig åsigt eller vilja i denna sak, utan vacklar hit och dit som ett rö: blåser vinden från vester, böjer det sig mot öster, blefve det ostanvind, skulle det böja sig mot vester. Huru nyttig en allians med Danmark än kan vara för Frankrike och England under ett krig med Ryssland, isynnerhet om Preussen invecklas i kriget, hvartill det ju finnes all anledning, — är det likväl uppenbart, att vestmakterna icke skola kunna känna sig vidare förpligtigade emot oss för ett bistånd som man tycktes lika gerna skolat gifva Ryssland, om det legat närmare. Och lika säkert är, att den tyngd, som ett dylikt uppträdande skall kunna lägga i vigtskålen till förmån för Polen, skall väga så godt som ingenting. En helt annan betvdelse skulle det erhålla och Danmarks ställning skulle blifva en helt annan, -om hvarje steg gentemot Ryssland från danska regeringens sida skedde efter samråd och i förening med den svensk-norska. Den svensk-norska regeringen har, trots den starka folkstämningen, hittills gått så spakt tillväga, att hvarje farhåga för, att en sådan samverkan skulle utsätta Danmark för att bli medryckt hastigare eller längre, än dess egna intressen tillåta, skulle vara fullkomligt löjlig, så mycket mera som SverigesNorges och Danmarks intressen, sedda från en högre synpunkt än cunctatorsoch spetsborgarepolitikens, här som alltid sammanfalla. Den stora betydelse, som en sådan samverkan skulle ha, skulle först och främst vara den, att hela Nordens förenade röst skulle erhålla en helt annan klang och vigt, än de båda nordiska makternas tillsammans, då de ljuda hvar för sig. Europa skulle genast märka, att det förenade Norden är en makt, som måste ingifva aktning. Gentemot Ryssland skulle särskildt de nordiska makternas samverkan innehålla en allvarlig påminnelse om, att ett skandinaviskt förbund vore i färd med att bilda sig och skulle bli resultatet, om Ryssland dref sitt motstånd längre. Men