Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 1

ryckande hit och dit af vår sammanbindningsbana, men ännu märkvärdigare torde de förefalla er, att så aflägsna orter som Köpings stad med dess mekaniska verkstad — möj ligen är det Arboga jag far efter — och Munksjö pappersbruk, med sin tillverkning a takpapp i långa banor, förmått utöfva en ej obetydlig verkan på riktningen af vår Stockholmsbana. Men så förhåller det sig i alla fall, ja man påstår till och med att ännu mera längväga intressen dervid gjort sig gällande. Men dermed må nu vara hur det vill, hnfvudsaken är att hufvudstaden fått sin bana sedan må de små ångbåtarne och den mekaniska verkstaden och Munksjö och magasinsbyggnaderna stå sig bäst de gitta — der ha vi åter det egna intresset framme igen! Det nationalekonomiska mötet i Göteborg gjorde vida större väsen af sig än man kunde förmoda och specielt här har man ganska lifligt sysselsatt sig med detsamma. Oaktadt man från alla håll omtalade den stora enigheten som under hela mötet var rådande mellan de tre ländernas representanter, så har man dock ej kunnat låta bli att tillade sig den Bemrknipg:, att det måtte ej ha stått så alldeels helt till med den så beprisade enigheten hvad beträffar fråga om drawbacken, att döma af referaterne åtminstone. Ty herrar grosserer Hage och Melchior, hrr redaktör Bille och candidatus politices Friedrichsen voro ganska tydliga i sina yrkanden, att man ej borde låtsa om den der drawbacken, och våra svenskar och norrmän gåtvo ej med sig en tum, så att vi visserligen här frukta att bränvinet förorsakade någon diss-nsus, om också blott obetydlig. Men må vara — udbyttet af mötet var i alla fall så stort och för framtiden lofvande, att detta lilla gnabb säkert ej kommer att minsta grand störa vänskapen mellan naborikena. Högst besynnerligt var, att ej ett enda ord hördes under hela mötet t. ex. af öfverståthållaren Bildt, eller af baron Blixen-Finecke eller af hr Dalman eller af postdirektören Hellberg, icke ett enda ord så vidt jag kunde se — hr Wy Bromander var ju också med, han instämde åtminstone en gång, det stod bestämdt angifvet, och äfven k. sekreteraren Fahnehjelm, baron Bondes vapendragare, upphof sin mun, men ingen af de fyra förutnämnde herrarne, det var ju stor skada. Vår representations uppträdande vid behandlingen af tulltaxan var ju värdigt de fria åsigter, som vid det nationalekonomiska mö tet gjorde sig gällande! Man kan just föreställa sig huru flata våra vänner norrmännen och danskarne skola bli eller väl ha blifvit, då de se att alla dessa önskningar vid mötet om friare tullförfattningar blifvit från vår sida fullkomligt gäckade, att finansministerns åsigter och önskninger hade intet att betyda emot landshöfding Liljenkrants och presidenten i Kommerskollegium hr Åkermans, hvilka åter i flere hänseenden skiljde sig från generaltulldirektören Fåhrei o. s v. Det är ju hyggliga tillställningar just på samma tid som regeringen allvarsamt umgås med planen att atsluta ett handelsfördrag med Frankrike! Om frih. Gripenstedt efter den betan ej längre skulle vilja länka våra financiela öden vore minsann icke att att undra på. Emellerid, allt det sorgliga i hela affären må fara, nar det varit roligt att höra åtskilliga af des sa diskussioner om absinth och portvin och st 0 8 v. och att t. ex. höra högvärdiga ståndet tala om ben, alla slag med ett inresse, en liflighet, hvartill det verkligen är ite svärt att utfundera anledningen. Uudar och skinn, beredde omtuggades länge och räl i alla stånd, men tack vara hr Collianders rån Göteborg bland riksstånden utdelade!