Göteborgsposten – 2 juni 1863, sida 1

sslutna från allt mera direkt och afgörande inflytande på den allmänna internationela politiken! Förf. uppställer derefter en särdeles pikant granskning af de åtkomsthandlingar, på hvilka de, som makten hafva, grunda sitt företräde, samt kommer dervid till det resultat, att det ej är de fem stormaktsnationerna, som föra tolkens talan, utan 4 enväldiga regenter och en premierminister — samma fem indloider, hvilka hvar för sig hafva den förmånen, att disponera öfver stora armer eller flottor, eller båda delarne. Jag hemställer till Ers Herrlighets eget omdömer, säger förf., huruvida en sådan tingens ordning kan anses öfverensstämmande med närvarande civilisations fordringar! Under sådana förhållanden, och då nämnda makters ställning till Italien och Polen ingalunda utvisa, att sagde fem individer äro trogna uttryck för de nationer, hvilka de representera, och ännu mindre för de nationaliteter, som sakna all talan, föreslår förf., att ett politiskt möte af folkens delegerade, lik de statiska kongressorna m. fl., må komma till stånd, derå folkons allmänna opinion kunde uttala sig, samt måhända väsentligt underlätta tillvägabringandet af en mera organiserad kongress. Han säger: Och, Mylord, skulle icke tidpunkten för ett sådant möte just nu vara inne? Med Italiens, Polens, Greklands inre angelägenheter, med den skandinavisktyska frågan o. s. v på föredragningslistan, äro ej ämnen nog förhanden? Och månne man ej skulle kunna hoppas, att dessa och dylika frågor vinna inom Europa åtminstone nagot gehör för förnuft och rättvisa? Ja, skulle man ej till och med våga hoppas, att nordamerikanarne, om de än med misstroende anse hvarje försök till inblandning från de europeiska regeringarnes sida — och detta måhända icke utan skäl — likväl kunde vilja skänka någon uppmärksamhet åt en i Europa uttalad folkopinion om deras olyckliga inbördes strider? Sådan är då. Mylord, den fråga jag tillåtit mig att underställa Ers Herrlighet, både hvad dess grund, innehåll och praktiska tillämplighet beträffar. Hvar är nu den statsman som vill taga om händer en sådan sak? Ni, Mylord, vore rätta mannen dertill! Edra sympatier hafva städse varit för de förtryckta folken; och Europa skall sent glömma de tjenster Ni redan gjort frihetens sak i vår verldsdel. Så mycket vill jag anmärka, att båda pligt och klokhet bjuda England att i denna sak taga initiativet. England ensamt bland Europas verkligt konstitutionela stater — ty jag kan icke med bästa vilja till dessa räkna Frankrike — har fått tillträde till de europeiska rådslagen, hvilka för öfrigt öfvertagits af fyra absolutistiska regeringar. England, sålunda i visst fall ensamt emot fyra, har nödvändigt blifvit i den yttre politiken svagare än England bort kunna påräkna att vara; det har i Europa hvarken vunnit det inflytande eller den aktning, som bort tillkomma en så mäktig och så upplyst stat. Englands ärelystnad hade deremot alltid bort vara att föra hegemonien bland Europas fria och för närvarande från deltagande i den europeiska politiken uteslutna nationer; och om Englands statsmän en gång klart uppfattade detta mål och med bestämdhet och konseqvens sträfvade dertill, så behöfver jag säkert endast påminna om hvilka dessa nationer äro, för att öfvertyga Ers Herrlighet, att det icke längre skulle blifva möjligt för fyra absolutistiska regenter, äfven om dessa vore sinsemellan förenade, att beherrska Europas öden; och Europa skulle kanske omsider befrias från sådana politiska skändligheter, som vi ännu i våra dasar måste, tll vanära för vårt tidehvarf, bevittna i Venetien, i Rom, i Polen. Vi hafva nu i korthet redogjort för broschyrens innehåll, med hvilket vi i mycket öfverensstämma, om vi än icke kunna så obelingadt förneka, att folken redan nu utöfva ett oafvisligt välde på sina regeringar, vare sig konstitutionela eller icke, liksom det månända är i ej ringa grad deras egen skuld, att de icke göra sin tryckning mera kraftig. Om, t. ex. engelska nationen började röra på sig lifligare än hittills, skulle snart dess regering skynda att göra likaså, och det finnes makter, som då ej skulle tveka, att med annat än depescher instämma med England. Förslaget om den europeiska tolkkongressen är ännu tyvärr en utopi: efter sekler skal