Göteborgsposten – 2 juni 1863, sida 1

skyttar. Dessa bleka veteraner, af hvilka de flesta ledo af svåra intermittenta febrar, ädragna under deras långa vistande på de sumpiga slätterna, voro lämpliga att bemanna det lilla fästets stockverk och jordvallar, men tycktes skola vara odugliga till aktiv tjenst utom dem. Jag säger tycktes, emedan dessa stackars sjuka soldater voro i stånd att, under inflytande af en ädelmodig bevekelsegrund, utveckla långt större kraft, än man skulle väntat af dem. — Vi fortsatte vår ensamma vestliga marsch. Doktorn låtsade sätta oinskränkt förtroende till vägvisarnes lokalkännedom och skicklighet, men det funnos bland oss misstrogna personer, som anmärkte ett slags hemligt förstånd emellan doktorn, halfindianen och de båda deputerade biträdena. Dessa män hade blifvit omisskänneligt bistra och oförskämda, sedan eskortens affärd, och det låg ett hemskt uttryck i halfindianens listiga ögon när han pekade med fingret norrut och talade om fullt med gräs, fullt med mat der. — Vår marsch blef nu förenad med många och stora svårigheter. Betet var dåligt, källorna voro salta. Vi bade att färdas öfver slätter, der hvita saltkristaller lågo kringströdda, likasom sand i arabiska öknen, och bländade vära ögon, när solen brot sig deremot. Derjemte hade vi oräkneliga gyttjiga vad att öfverstiga. vid hvilka vi