Göteborgsposten – 28 maj 1863, sida 1

Delta blef dock i alla händelser förhindradt. Hooker hade kanske icke varit nog snabb, och det är tydligt, att han ej lemnat en tillräckligt stark styrka i fronten af sydtruppernas position, för att kunna till någon gasnelig vidd sysselsätta Lees uppmärksamLet. Om fredagen egde en skarp skärmytsling rum på Hookers venstra flygel, hvilken stödde sig mot Rappahannock, och lifliga anfall gjordes längs hela nordtruppernas linie från deras venstra till deras högra flygel, liksom om det varit Lees plan att få reda på deras ställning och finna, huru långt den sträckte sig i hans rygg, och ett kraftigt, men olyckligt anfall gjordes på ett nordtruppsbatteri, som beherrskade den ofvannämnda Plankvägen. Allt detta, fastän blott inledning till striderna om lördagen, är at stor vigt för hela gången af operationerna, emedan det visar, att Hookers plan sålunda tidigt blifvit tillintetgjord. Han hade ej, såsom han ämnat, kringrännt Lees venstra flygel. Tvärtom måste, under betäckning af skärmytslingarne, hela sydstyrkan denna dag ryckt ut ur Fredericksburgs befästningar, och stod nu midtemot Hookers hufvudstyrka. För att likväl kunna göra detta, var det omöjligt att lemna qvar en tillräcklig styrka, för att försvara höjderna emot general Sedgwicks kår, och om en stark styrka stått under denne generals besäl, skulle Lees ställning hatva varit mycket kritisk. Såsom sakerna nu stodo, var det naturligtvis bäst för honom, att angripa Hookers armeå, innan Sedgwicks kår kunde lyckligt operera i hans flank från Fredericksburg eller upprätta sin förbindelse med Hooker. Det var detta han gjorde om lördagen d. 2:dre. På eftermiddagen samma dag föll -StonewallJackson med kraft öfver nordtruppernrs högra slygel. De tyska trupperna på denna punkt gåfvo i panisk förskräckelse vika och flydde i fullkomlig oreda tillbaka mot högqvarteret i Chancellorsville. Detta anfall slogs slutligen tillbaka genom fastheten hos general IIOOkers egen kår, anförd af general Berry, som sjels föll. Men fastän segern ej var fullständig, blef dock verkningen at anfallet den, att nordtruppernas linie måste helt och hållet förändra sin position. Före anfallet hade don stått midtemot Fredericksburgs rygg och haft Plankvägen i sin center, under det general Hooker hade beheriskat vägen. Etter anfallet hade nordtruppernas högra flygel böjts inåt och stod parallelt med vägen. Den mot Fredericksburg framryckande ställningen var förlorad; Rappidan och Rappahannock voro bakom och Lees hela styrka i fronten. På söndagen förnyades striden af sydtrupperna i denna ställning, och resultatet var i det hela oafgjordt, dock mera gynnande för sydtrupperna, ty nordtrupperna hade, enligt deras egna uppgifter, kastats tillbaka åtminstone 16 mil närmare floderna, och deras högqvarter i Chancellorsville hade öfvergifvits. På söndags afton var nämnde högqvarter mellan Chancellorsville och United States Ford vid Rappahannock. Genaral Jacksonis raska ansall — om det var han som utförde angreppet — hade alldeles rubbat IIookers planer. Han måste nu antingen börja striden på nytt genom ett direkt anfall på sin segrande fiende, eller försvara sig i sin sarliga ställning, eller gå tillbaka öfver floden, såsom general Burnsides arme gjorde i sistl. december. Men på söndagsnatten hade ännu icke det värsta inträffat. General Sedgwicks kär stod ännu midtemot den under enden längre ned vid floden, och hade, såsom det sades, intagit Fredericksburgs höjder med lysande framgång. Här fanns således något hopp att vända stridslyckan. Nordbetälhatvarens planer hade misslyckats, och