Göteborgsposten – 27 maj 1863, sida 1

så länge sagt att han var ledsen vid lifvet skulle göra sit så mycket besvär för att rädda det. Jag tror att jag arbe tat mig uppåt ungefär en half timma innan jag kom upp jag vet att den tiden förekom mig en cvighet af faror oct plågor. Jag kunde omöjligt gå min väg, innan det var mörk utan att observeras; derför gömde jag mig under en hoj lagerbuskar och låg på gräset matt och uttröttad, för at vänta på nattens inbrott. Karlen, som fann mig der, ha sagt er det öfriga. — Ja, min stackars gamle vän — ja, han sade mig alltsammans. Georg hade icke återvändt till Australien. Han hade gått ombord på Victoria Regia, men sedermera bytt ut sir hytt mot en i ett annat fartyg, som tillhörde samma redare, och som afgått till New-York. Der hade han blifvit så länge som han kunde uthärda landsflykten, så länge som han kunde uthärda det ensliga litvet fjerran från hvarje vän som han någonsin kännt. — Vet du Bob, sade han, Jonathan var mycket god mot mig. Jag hade nog mycket penningar att lefva så stilla som jag ville lefva, och jag tänkte fara till de kaliforniska guldfälten för att skaffa mig mer, då de voro slut. Jag kunde ha fått många vänner, om jag velat, men jag behöll den gamla kulan i mitt bröst, och hur skulle jag kunna sym. patisera med menniskor, som icke kände till min olycka. Jag längtade efter din kraftfulla handtryckning — den vänliga beröringen af en hand, som ledt mig på det mörkasto stycket af min lefnadsvandring.