Göteborgsposten – 27 maj 1863, sida 1

——— — — de behaga samt säga hvad de vilja, utan att vara bundna vid någon kontroll. Detta är den kongl. och ministeriela uttolkningen af den artikel i konstitutionen, som säger att ministrarne hafva rättighet att inträda i båda kamrarne, och måste alltid höras på deras begåäran. Å andra sidan påstär kammaren att, medan den medgifver ministrarne tillträde och vttranderätt, dessa måste bete sig på ett passande sätt och afhålla sig från ett språk, som är kränkande och otillbörligt. Kammaren förklarar, att ej allenast seden inom alla lagstiftande församlingar, utan älven en särskild artikel i konstitutionen gifver kammaren rättighet att reglera sina egna arbeten, och att de närvarande ministrarne kunna, itall de ej uppföra sig på ett passande sätt, kallas til ordningen af presidenten, som står öfver en hvar, den der inlåter sig i kammarens öfverläggningar. Att detta är den enda åsigt om saken, som öfverensstämmer med vanlig uppfattning och allmänna angelägenheters krat, behöfver knappt påpekas. Det måste inom hvarje församling finnas en auktoritet, som kan undertryck a dåraktiga eller kränkande talare och på annat sätt bibehålla ordning. Denna myndighet finnes inom sjelfva församlingen och är mer eller mindre anförtrodd åt den person, som leder ordförandeskapet. Presidenten måste algöra öfver ordningen och kontrollera en hvar, som är tillstädes inom församlingen, vare sig att han är medlem af församlingen eller en främling, som på inbjudning eller enligt någon sin rättighet befinner sig derstädes. Om någon annan sats skulle hyllas inom den preussiska kammaren, skulle dess debatter ej längre kunna sortsättas. Ministrarne, i hvilken egenskap de än äro tillstädes, inlåta sig i diskussioner liksom andra medlemmar. De hålla tal, försvara sin politik, angripa sina opponenters, slå tillbaka och slåss tillbaka, samt äro i allt utom namnet medlemmar af kammaren. Huru skulle sådana personer kunna undandraga sig presidentens myndighet? De vilja tala när de behaga, och säga hvad de behaga, älven om det är kränkande mot kammaren eller någon af, dess medlemmar, och ingen har rättighet, att på något sätt lägga sig deruti. Presidentens myndighet, säga de, skall sträcka sig ölver hela huset, förutom det bord, vid hvilket an Bismarck eller Roon visar sitt förakt mot konstitutionen och sin belefvenhet. Kammaren har på ett lämpligt sätt bemött de ministeriela anspråken. Så snart den händelse egt rum, för hvilken vi ofvan redogjort, höllos kabinettskonseljer, och följden af dem var, att ministrarne med konungens sanktion vägrade infinna sig i kammaren, förrän denna lofvade, att anse dem befriade från att kallas till ordningen och äfven från utt afbrytas af presidenten. Hela kabinettet undertecknade ett bref till presidenten med begäran om dessa eftergister, på den grund att en ministers närvaro gat ministern den motvägande rättigheten att alltid bli hörd, och att denna rättighet skulle vara illusorisk, om presidenten gjorde anspråk på rättigheten att inskränka ministrarnes talfrihet. Skrifvelsen slutade med antvdningen, att ministeren derföre skall afhålla sig från allt deltagande i deputerade kammarens öfverläggningar, tills den af presidenten emottagir den förklaring som i detta dokument begäres, nemligen alt det olagliga beteende som i dag iakttagits emot en medlem af mimisteren icke skall förnyas! Kammaren lät likväl icke dessa framställningar inverka på sig, utan besvarade det ministeriela manifestet med en följd af resolutioner, fattade af en majoritet af 295 röster mot 20. Dessa voro af innehåll, att presi