Göteborgsposten – 27 maj 1863, sida 1

AAA 1 nu inför verlden såsom förkämpen ej allenast för sådana obestämda principer som frihet och menniskorätt, utan älven för de konstitutionela doktriner, som Preussen adopterat efter England och införlifvat med sin egen skrifna ; ; 3 grundlag. Alldenstund det icke finnes någonting fantastiskt i de preussiska liberalas idåer, finnes det ej heller något orimligt i deras fordringar. De stödja sig på ett skriftligt, om än blott några år gammalt dokument, och på den uttolkning som vissa vederbörande deråt gifvit. Det är hofvet och dess verktyg, som nu äro de inkräktande och hvilka söka tillintetgöra lag och sed genom anspråk på ett medfådt prerogativ. Förvecklingen mellan konung och kammare har bragts till en kris genom ett kongl. bådskap, hvari II. M:t förebrår de deputerade att de kränkt ministörens konstitutionela rättigheter, genom att gilla beteendet af deras president, hvilken fasthållit vid sin egen myndighet och kammarens rättigheter, då general Roon (krigsminister, häromdagen tillät sig föra ett högligen opassande språk. Alldenstund denna sak troligen skall blifva af vigt i Preussens konstitutionela historia, är det väl mödan värdt, att visa hvad konung och ministrar fordra, och huru kammaren är nödsakad att kämpa för de första principerna för en lagatiftande kårs existens. D. 9:de d:s pågick debatten angående den länge omtvistade militirorganisations-lagen. General Roon, krigsministern, höll ett tal, hvari han hotade nationen med främmande öfvervälde, om den icke ökade armåen och utvidgade tjenstetiden, samt gjorde allt hvad konung Wilhelm önskade. Tvenne dagar derefter råkade en de puterad af oppositionen att säga, att det bästa medlet för ministern, att stärka landet emot dess yttre fiender, vore att tillåta enighet råda inom landet. General Roon reste sig och angrep talaren i ett språk, så ovanligt att det väckte mycken rörelse inom kammaren. Derpå följde en sällsam scen, hvilken hållit hofvet och staden i jäsning under de sista 14 dagarne. Kammarens v. president, som förde klubban, utropade, häpen öfver Roons språk: Jag måste afbryta krigsministern-. — ÅJag vill ej bli afbrinten, genmälte generalen. — V. presidenten ringde med sin klocka och sade: Jag har rättighet att tala och jag afbryter hr krigsministern. — Roon: Kättigheten att tala tillhör mig, och jag vill ej afstå derifrån. (Presidentens klocka tortfar att ringa.) Rättigheten att tala är min; den är det enligt konstitutionen, och ingen klocka, ingen befallning, intet afbrott . . . (Klockan ringer, rop på ordningen och stor förvirring.) En häftig ordvexling följde, v. presidenten och alla de öfriga, förutom en liten afdelning af kammaren, förklarade att ministrarne voro underkastade samma kontroll som de depnterade, under det general Roon påstod, att han skulle tala när han behagade, och att ingen hade rättighet att afbryta honom: Jag säger att presidentens myndighet sträcker sig till detta bord, men icke längre. Slutet blef det, att v. presidenten tog sin hatt och förklarade kammaren ajournerad; alla de deputerade aflägsnade sig och lomnade ministrarne ensamma. Hofvet och dess parti voro högligen vredgade öfver denna händelse. Ninistrarne hafva ej säte i kammaren, men infinna sig der, för att utveckla och understödja regeringens förslag, och de kunna för detta ändamål uppmanas att tala af presidenten, som handlar med kammarens myndighet. Det ministeriela anspråket — och det tyckes vara ett alldeles nytt dylikt — är, att ministrarne, emedan de äro tillstädes, äro alldeles oberoende af kammaren och kunna tala så mycket