Göteborgsposten – 26 maj 1863, sida 1

under sessionerna när och hur de behaga. kammaren, förskräckt öfver dylika pretentioner, hvars medgifvande skulle göra den värnlös viså-vis ministerens impertinenser. dekreterar med stor majoritet en vägran. vå sakerna: statsmakt contra stats makt! Och detta Preussen, som är sålunda söndradt inom sig sjelt vill föra krig mot Daumark, mot vestmakterna, mot Sverige, mot snart sagdt hela det civiliserade Europa! Detta Preussen spekulerar på att utbyta sin moderna kungakrona mot den gamla tyska kejsarkronan, att förvandla de tyska demokraternas enhetsdrömmar till en solid monarkisk verklighet, aw bilda kärnan i det stora germaniska rike, hvars uppgitt skull bli, att på ryskt maner uppsluka sina grannstater. Blod flyter ymnigt, och bläck sparas ej heller, men dock står den polska frågan ännu alltjemt oalgjord och hotfull, ständigt vädjande till Europas samvete, ständigt varnande stormakterna för den strasssdom de skola draga ötvor sig, om de tillåta den milde menniskoälskande Alexander I., att genom eld och svärd, kulor och krut utrota den polska nationen. Emellertid är det ett obestridligt saktum att antalet al de optimister. som i de sista ryska noterna se en basis för denna frågas tillfredsställande lösning, blir allt mindre och mindre, att ju närmare vi träda det nya profvet på kejserligt-rysk förvrängningskonst under ögonen, desto mera skingras de illusioner det var egnadt att väcka och desto tydligare grinar mot oss den blandning at mångskittaude list och iskall grymhet, som utgör czarlsmens innersta väsende. genom komplimangernas och moderationens skickligt anbragta smink och de obestämda löftenas bedrägliga skimmer. Enderligt är att vederborande i Petersburg, som eljest ha så godt väderkorn. ej märka att de göra sig löjliga genom detta eviga tal om kejsarens kärlek Polen. Det ser ut som om de gräsliga dåd, hvilka beteckna de kejserliga truppernas fälttåg i Polen, vore blott praktiska exempel på den Romanowska uppfattningen af bibelspråket: den man älskar, den agar man. Väl förtjenar en sådan kärlek rum i litanien biand landsplågorna! Då Alexander I starkt favoriserat de polska judarne, var den entusiasm, hvarmed dessa strömmade till insurgentkårerna och den beredvillighet. hvarmed de bestredo minst en tredjedel af de penningar resningen kräft, smärtsamma öfverraskningar för det landsraderliga hjeriat, oangenäma streck i den allranögsta räkningen. Storfurst Konstantin vände sig också på sin höge broders vägnar till den ör dräpande qvickhet, liksom för sitt inflytande vå sina stamförvandter kände rabbinen Meisel bed följande nådiga fråga: -IIvartör sluta jularne sig till: rebellerna, då dock kejsaren är leras fader: Det är sannt, svarade den ärde hebråen, att kejsaren är vår fader, men Polen är vår moder, och när sadren slår modren, ställa ju barnen sig på modrens