Göteborgsposten – 26 maj 1863, sida 1

Kosmopolitisk ötversigt. Huruvida det så länge proseterade kriget mellan de trenne temporärt allierade stormakterna och Ryssland blir af. är svårt att säga älven för öfvade politiska ovädersspåmän. Likaledes står det ännu i vida fältet huruvida de såta vännerna Osterrike och Preussen. skola bli ense om att jemte sin svit at tyska dussinstater med vapen i hand kasta sig ötver det lilla oförargliga Danmark för att göra Schleswig-Holstein meerumschlungen till nå got men än en biott rebellisk gatvisa. Men hvad som redan är ett obestridligt faktum det är att ett fruktansvärdt, ett vidtutseende, om ock hittills oblodigt krig rasar melwm de begge statsmakterna i konungariket Preussen. Detta lands styrelseform är koustitutio nelt och förutsätter regeringens samverkan med solkrepresentationen — hvem vet icke det? Jo, det är ett litet kotteri, som tyckes ha glömt det, och i spetsen för detta kotteri står en kung med krona, Wilhelm I med Guds nåde, och jemte honom hr v. Bismarck, denne burleske otversittare, som spelar don stackars monarkens onda engel och leder honom till alla dessa bedröfliga extravaganser, hvilka väckt Europas häpnad. Kotteriet består för öfrigt af en minister, nästan lika oresonlig som hr konseljpresidenten sjelf, junkrar och byråkrater, hvilkas politiska evangelium utgöres af Kreuzzeitungs möglade teorier, och en talrik myggsvärm lycksökare, som älska att badda sig i den kungliga nådens solsken, hur mycket än royautgen komprometerar sig 1 stort och smått. Detta lilla kotteri applåderar, när dess förnämste koryså, hr v. Bismarck, behandlar preussiska folkets lagliga representanter likt en skara skolpojkar, när han helt cavaliörement afbryter deras anföranden genom hånfulla inpass, kritiserar talarne såsom om de voro orerande Eckensteher, när han gör sidorummet till sin embetsbyrå under föregifvande att han dock hör der tillräckligt af representanternas diskussioner, när han påstår att han och kungen kunna föra krig, när de behaga, om huset ger sitt samtycke eller ej, m. m. m. m. i det oändliga — — — —. Och så träder hr von Bismarcks värdige kollega, hr von Roon upp och ådrager sig kammarpresidentens tillrättavisning genom ett utfall mot en föregående talare. Den uppretade krigsministern protesterar mot afbrottet, presidenten blir envis, man får en scen — en den lilla pikantaste scen, i stånd att hålla galleriet skadeslöst för milslånga diskussioner, så tråkiga som tysk omständlighet och tysk tungroddhet kunna göra dylika. Resultatet blir att presidenten sätter helt gravitetiskt sin hufvudbonad på sig och upplöser sessionen, emedan hr krigsministern icke vill veta mores. Och un är kriget förklaradt! Ministeren låter kammaren veta att den ej vill hedra den med någon at sina medlemmars närvaro, förrän dessa tillerkännas rätt att tala