Göteborgsposten – 23 maj 1863, sida 1

och som väntar deruppe i qväll, för att jag sagt att ni skrisvit att rummen skulle vädras. — Det är bra, mrs M.; skaffa mig så snart ni kan middag och ett mått sherry och var snäll och se efter att mina saker komma upp. Han gick lugnt upp till sina rum för att se hvem den främmande var. Sannolikt var det ingen vigtig person. Kanske en björn, ty han hade lemnat sina affärer i den största oordning, när han begagnade sig af mr Talboys inbjudning, och han hade sväfvat alltför högt i kärlekens himmel för att tänka på något så jordiskt som en obetalt skräddareräkning. Han öppnade dörren till sitt förmak och gick in. Kanariefåglarne sjungo sina afskedshymner till den nedgående solen, hvars matta, gula strålar fladdrade på geraniebladen. Den främmande satt med ryggen mot fönstret och hufvudet lutadt mot bröstet. Men han spratt till när Robert Audley kom in, och den unge mannen öppnade med ett utrop af förtjusning och öfverraskning sina armar för sin förlorade vän Georg Talboys. Mrs Malony måste hämta mer mat och vin från den källare, som hon hedrade med sitt patronage, och de begge unge männen sutto långt inpå natten vid härden, som så länge varit öfvergifven. Vi veta hvad Robert hade att berätta. Han vidrörde lätt och försigtigt det ämne, som han visste var ytterst plågsamt för hans vän; han sade icke mycket om den eländiga qvinnan, som skulle tillbringa återstoden af sitt brottsliga lif i den bortglömda belgiska stadens tysta förstad. (Forts.)