Göteborgsposten – 23 maj 1863, sida 1

om att de vid en så obefogad och seg åtgärd aldrig kunde påräkna medhåll och bifall från studenternas sida. De flesta professorerna, skrifver en korresp. från Helsingfors, emottogo deputationerna med vänlighet och förtroende. Ett enda undantag härifrån utgjorde den nyutnämnde senatorn och finanschefen J. W. Snellman, hvilken förklarade, att han såsom professor borde köra ut deputationen, som vågade oroa honom i hans eget has, men såsom privatman ville han gå in på att bedja herrarne sitta ned och språka om saken. Senatorn, f. d. professorn yttrade som svar på deputationens anmärkning om det inför hela Europa vanhedrande i en förtroendeadress med afseende på Ryselands politik i Polen, Åatt det just icke borde betraktas såsom en opinionsyttring emot Polen, utan snarare emot de der svenskarne, som böra få veta att vi äro nöjda med som vi ha det. Någon af deputationens medlemmar anmärkte då, att ett sådant yttrande, hvad studentkåren beträffade, vore att beljuga sin egen öfvertygelse. Emellertid har detta studentkårens uppträdande haft till följd, att en likartadt adressförslag till Helsingfors borgerskap blifvit förkastadt. Detsamma har inträffat i Åbo och Tammerfors, och samma svar hoppas man skall äfven ingå från Finlands öfriga städer, till hvilka alla begäran om adresser framställts. -— Den föreslagna adressen från universitetet var uppsatt i de mest servila ordalag, och hade författats af Snellman och baron Munck. Vi inskränka oss för tillfället till att anmärka, det det franska pressen med stor uppmärksamhet följer sakernas gång i Finland. Innan ännu någon svensk tidning meddelade derom någonting, läste vi uti Patrie en telegrafisk uppgift att:Helsingfors borgerskap vägrat adressens afgifvande. Teater. Kärleken en dröm, som i öfvermorgon, Annandag pingst, för första gången går öfver vår scen, taga vi oss friheten särdeles uppmärksamma. Först och främst egnar den sig, i egenskap af fäeripjes, mera för flertalet af krafterna vid hr Selinders teater, än vissa förut under sejouren gifna pjeser, och för det andra är sjelfva den säregna iden i stycket värd att uppmärksammas. Det är en ung man, som genom obeständighet mot sju utvalda ådragit sig Amorosas, kärlekens fe, vrede. I den kongress, denna med sina mäktiga systrar håller, dömmes han att förflyttas i en drömverld och der genomgå olika stalIier af kärlek, från den 17-årige slyngelns, som anser sig derför att han rökat sin första cigarr äfven vara föranlåten att förgapa sig i första fagra anlete som kommer i hans väg, till den gamle pebersvendens egoistiska sträfvande att få ett sällskap för sina återstående tråkiga dagar. Till slut blir han dock i sista taflan Kärlekens tompel!, ångerfull och trogen, återförenad med sin trolofvade. Stycket är bearbetadt af en af våra talangfullaste yngre dramaturger och är uppsatt med stor prakt i afseende på den yttre sceniska anordningen. De inlagda balettnumren äro af hr Selinder komponerade, hvilket är alldeles tillräckligt för deras rekommenderande och äro ej blott seriösa, utan äfvea af den omvexlande natur att t. o. m. bord och bänkar göra battemanger. Till slut är musiken väl arrangerad, och vi skulle vilja veta hvad vår publik mer kan önska? Nationalekonomiska mötet. I värt reterat af förhandlingarne vid mötet hafva vi blifvit gjorda uppmärksamma på åtskilliga fel, hvilka vi äro lika villiga som skyldiga att rätta. En del fel äro rent af tryckfel; andra hafva tillkommit genom missuppfattning, som är