Göteborgsposten – 19 maj 1863, sida 1

GÖTEBORG, D. F. BONNIERS BOKTRYCKERI. ———— — — tryckas i jemn valör af de gamla. Ända till 12 skillingen gick det bra, ty deune motsvarade 25 öre, men derunder fick man Ccj någon mots zhet valörerna emellan. I Norge deremot bletve tiondedelen af det ångse myntet en redan känd valör, ty 10 öre motsvarade jemnt 3 norska askillingar. Och då folket redan förut hade detta mynt i sin hand. betydde mumnförändringen sögal. — Ati urunda vigten på rymden såsom i vore att bygga på en helt och hållet ovetenskaplig grund. Det franska metersystemet borde utdommas såsom både orimligt och ovetenskapligt, alldenstund det är sotadt på uppgifter, om hvilkas rätta halt undersökningar oupphörligt fortga. För att utdöma systemet behöfde man endast kasta en blick bakom kulisserna i afscende a metersystemets tillkomst. Efter franska revolutionen 1789 skulle inom detta samhälle allting blifva nytt, och man ville att Frankrike skulle i spetsen för hela vorlden. IIämlelsavis ansäg 5 vetenskapen behölva en gradmätning, den kostade mycket penningar. Ett så stort anslag kunde ej beviljas för ett vetenskapligt experiment, hvarföre det föreslogs att man skulle till långzumatt bemma 110 milliondel af jordens pereferi, och då beviljades anslaget. Att få ett längdmått var endast ett svep. st Hr Wallenberg ansåg sig, huru ledsamt det än vore, tvungen att bestrida talaren, liksom han förut vid riksdagen bemött hr Björck. Ett par procents rubbning i alla a er vore ingalunda en småsak. För att få ett kommensurabelt mynt vore då bättre att till myntenhet antaga den preussiska Thalern istället för att taga 11, Thaler. Hvad skulle man föröfrigt vinna genom frih. Wredes förslag? Vi skulle få ett myntstycke, som inneholle 25 grammer sinrilfver samt dertill af koppar ett bråk af gramm med en täljare af sjuor så lång man behagade skrifva de. Vill man framåt, måste man framförallt arbeta sig ur den gamla surdegen att hafva en myntenhet och en råkne-enhet. En förändring af Skandinaviens mynt till gemensam enhet afser lika mycket om ej mer att komma i god öfverrensstämmelse med andra länders mynt. Da frih. Wrede hade såsom ovetenskapligt ntdömt det franska metersystemet, hade han dock från denna förkastelsedom skonat grammvigten, hvadan denna torde få anses hafva en obestridlig förtjenst och vara al frih. Wrede godkänd. Hvad franska ystemet vidkom. begagnade för 1 rande i Europa 75 millioner menniskor meter gen och 100 millioner den franska gramvigten. dant torde dock betyda något. I Sverige hafva vi i 300 ar kämpat för att realisera konung Custaf 1:s förslag om en myntförändring. Ändtligen skedde en sådan år 1855, men denna var ej tillräcklig, alldenstund den ej satte oss i förbindelse med de öfriga nationerna. Talaren ansåg att hans förslag skulle betydligt medverka till uppnående af detta resultat, i det att ett beslut i denna riktning skulle inverka på andra länders beslut i samma angelägenhet. En mindre rubbning i mvnrsyrtemet är lika besvärlig som en större, utan att dock leda till något tillfredsställande resultat. (Talaren helsades med bravorop). kninJnstitickansleren Koch ansäg att man vid ändring af myntsystemet borde gå i den riktning. att man kommer till det metriska systemet. Man bör lemna åsido huruvida det är vetenskapligt eller ej; ett faktum vore att det är allmänt antaget af en stor mas folk, som ej lär komma att frångå detsamma, och man bör med visshet kunna förutse att andra nationer så småningom skola ansluta sig till detsamma. För att underlätta öfvergången i afseende på införandet al ett gemensamt mynt nationerna emellan, föreslog talaren att man borde förena sig om ett gemensamt tulloch taristmynt. hvilket vore baseradt på metriska systemet och alltid kommensurabelt i ett visst antal gramm. Ett lämpligt sådant vore 2-franesstycket, hvilket innehöll 9 gr. silfver och 1 gr. koppar. Hvad som särskildt talade härför. vore att at Europas myntade silfa franesstyckena hade en öfvervägande vigt. som i Frankrike lägga an på att genom myntet kontrollera landets vigt, voro ej så vigtigt att följa, då hufvudsaken vore att få ett gemensamt tulloch tariffmynt bestämdt. Hade man bestämt sig för ett dylikt, kunde man sedermera lätt göra indelningen af detsamma. Man toge t. ex. 1 10 af grammen och benämde den t. ex. tullskilling. Enhet bör sökas i det lilla i de små måtten; sedan kan man lättare bestämma de ö a. Hr Björcks förslag vore vådligt att genomföra; en stat får ej söka tjena på sina kreditorer. Om man äfven beräknade 2 procents agio efter speciens förändring. så vore detta ingalunda ett exakt tal, ty skilnaden mellan den nuvarande specien och den af hr Björek föreslagna vore ingalunda 1 ram utan 50419 uramm. Detta skulle visserligen ej inverka på småsummor, men på millionerna märktes det dock. Det vore ett förfärligt brak att omskrifva alla förbindelser såväl allmänna som enskilda. Sedan man först öfverenskommit om ett gemensamt tullsystem, vore det lätt för de särskilda länderna att tillämpa detta på sitt eget land och dervid gifva det ett efter förhållandena passande namn. IIärvid borde man dock hågkomma, att det vore bättre att ge ett nytt namn åt en ny sak än att bibehålla ett gammalt namn för en ny sak, genom hvilket sista förfarande svårigheter och traks serier kunna uppkomma. Detta gemensamma tullmynt borde helst bestämmas till en vigt af 5 grammer. Intendenten Malm ansäg att hr Kochs förslag mera tillhörde en curopeisk kongress än närvarande möte. Hvad franska metersystemet angick, vore det oupphörligt utsatt för att rubbas i sina grundvalar, desto heldre som jorden ouppbörligen genom afsvalningen sammankrympte och derigenom minskade sin bereferi. IIufvudsaken vid detta mötes behandling al frågan vore att få ett gemensamt system för de 3 skandinaviska folken och det så fort som möjligt Samsärdseln tilltager med hvarje d man kan ej så noga veta om vi ej snart hafva en jernvägstunnel under Oresund och en jernväg som förenade oss medl. Norge. Frågan vore helt enkel och antagandet af, frih. Wredes förslag skulle lösa densamma. IIades man först bestämt sig för en dylik specic. behöfde man vid indelningen af densamma hvarken taga de i Sverige, Danmark eller Norge nu gängse namnen förs småmynten, man kunde lätt från folkets läppar t lämpliga beteckningar. Professor Berlin ansåg att mellan de tre skandinaviska länderna borde finnas en lika valör i afseende å mynt, så att ej förluster ske vid utbytet länderna emellan. Det vore visserligen svårt att genomföra dylika ändringar, som bevis hvarpå framdrogs att man ännu i Frankrike räknade sous och livres; men genom antagande af frih. Wredes förslag skulle man uppnå det dubbla resultatet, att icke allenast de tre skandinaviska länderna skulle få gemensamt mynt, ls: utan att detta äfven bringades i öfverensstämmelse ! med det t myntet. Hade man antarvit specien. Ä. 2