Göteborgsposten – 19 maj 1863, sida 1

slog ordföranden: hankdirektören A.B. Stabell för sta, kancellirådet G. Ploug för andra och generaltulldirektyören J. F. Fährmus för tredje sektionen. Sedan mötet antagit och gillat detta förslag samt de nämnde personerna åtagit sig uppdraget, spridde sig dellagarne i de särskilda för sektionerna alsedda rummen och utsago der sina vice ordförande eller sekreteral — kget nog underrättades ej mötet i sin helhet om utgängen ul dessa val, utan började sektionerna genast sitt arbete. Så småningom fick man dock reda på att scktionernas törmän på följande sätt blifvit utsedda. För första sektionen: Bankdirektören Stabell. ssoren N. J. Berlin och idet S. Ankj:per. För ar sektionen: Prih. II. Hamilton. bostinspektör Petersen. För tredje sektionen: Generaltullldirektören Fåhraeus. Landshöfdingen Bennich. Första sektionen. Sedan sektionen blifvit konstituerad, uppläste ordforanden en skrifvelse från ingeniörsfirman Eng Hansen C:o i Köpenhamn, i hvilken decima mets användande i saväl mynt, matt som vigt på det varmaste rekommenderades. På ordförandens förslag beslöt man derefter att dela sektionens förhandlingar på så sätt, att man först För att konstituera dessa sektioner behandlade frågan om mynt, så den om mått och sist den om vigt. Lxpeditionschesen kjerulf sökte vi nödvändigheten af att först bestämma vigtsenheten, men sektionen beslöt att den fastställda arbetsordningen skulle gäll: Ordet begärdes först al: Grosshandl. Wallenberg, som ansåg att man först borde taga i öfver nde etablerandet af en gemensam ny myntsot, hvilande på en viss i grammer uttryckt vigt af finsilfver. Gramvigten vore nemligen den bästa, alldenstund densamma hade största utsigt att tillämpas i hela Europa och den dessutom är kemiens och myntverkets vigt. Lämplig st vore att fastställa myntenheten till en vigt af 10 grammer, deraf 9 grammer fint silfver med resten kopparlegering, samt att leg ringsprocenten utsattes å myntst ckena. Frih. y rede ansåg att den väg man beträdt, då man började sektionens förhandlingar, vore den rätta, ty det vore öfverflödigt att förut bestämma någon vigtsenhet, då det vore ett faktum, att myntet i alla länder varit baseradt på en annan vigt än landets egen. Vid en ändring af myntsystemet mäste man fö serligen visa dock framför allt fästa afsecnde vid det bestående. Frågan om införande af gemensamt mynt för de tre skandinaviska länderna kunde lösas utan att på märkbart sätt ändra förhållandena. Ett kommensurabelt mynt vore lätt astadkommet. En myntenhet finnes nemligen i specieriksdalern. För närr visserligen de tre ländernas specier något från hvarandra, men sådant kunde lätt jemk Talaren omnämnde i sammanhang härmed den af rådman Björck vid innevarande rik ning, i hvilken för arande differera ta motion i denna syftAs att svonska specien, som ä 2 proc. större än 3 74. H. Bko, skulle ändras till det belopp, till hvilket man kunde valvera ssgåt. II. Bko. U I Tyskland står för närvarande svens specien till preussiska Thalern sasom 2 till 3. Följden är den, att svenska specien behandlas såsom 11 2 Th., vinsten för Tyskland är gifven: svenska specien återvänder aldrig till Sverige, den stannar i de utländska snåältugnarne. Förhållandet ar detsamma med de danska och norska specierna, ehuru ej i så betänklig grad som med den svens i a. Då en preussisk Thaler innehaller 1633 gramm finsilfver och svenska specien innehåller 25,53 gramm sinsilfv ska liksom den danska och ne ne så borde den sven. a speciens silfverhalt sättas till 25 gramm. Härigenom erhölle man först och främst ett gemensamt och lika mynt i Skandinavien samt derjemte ett enkelt kommensurabelt forhållande ven till franska myntet. För Danmark och No vore en 5 deras specier sta i öfverensstämmelse med utlandets myntpris. ghet för införan det af en dylik specie borde saledes ej finnas; största svårigheten vore att åstadkomma likhet nationerna emellan i afscende å myntets underafdelningar. I Norge äro t. ex. skillingarne för stora såsom enhet. Att hafva en stor myntenhet är alltid skadligt. Der hög myntenhet finnes, äro äfven priserna å Jefnadsmedel alltid högre. Är den minsta underafdelningen af myntet stor, så stå alltid minutpriserna i ett orimligt hållande till partipriserna. En ögonblicklig stegring af några få procent å partipriserna måste välla att minutpriserna stiga med minst 20 procent. lefnadsko udan jemknin anu lättare, da nu närms Det är på minutpriserna som arbetaren nader bero, och i samma mån som dess äfven arbetskostnaderna. Äfven den dans skillingen är för stor; den är lika med den förra svenska, hvilken nu blifvit på ett lyckligt sätt delad. Genom hundradelningen af en riksdaler torde man något sånär hafva träflat det rätta. Talaren ansåg derföre, att, om man först kunde få specien bestämd i enlighet med hans förut nämnda förslag, densammas indelning borde ske i enlighet med hvad i Sverige vore tillämpadt. — Tal. bemötte derefter hr Wallenbergs förslag, hvilket han ansåg i så måtto opraktiskt, att då 10 grammer motsvara 2 francs. man skulle bekomma en myntenhet, som ej funnes på något annat ställe. Att någon fördel häri, kunde talaren ej inse, ty hvem skulle hafva fördel af det? Kanske den lilla obetydliga del af ett folk, som lätt kan valvera I folket, den stora masen summa, men ej för de 00 5 gheten att ändra specieriksdalern vore för Hr Björck hade äfven tänkt härpå och föreatt såväl statens förbindelser (sedlarne) som de enskildas skulle behandlas med den lägre indelni ge 4 proc. men procents agio. IIvad vidkommer. är uven I Sverimellan skillingsoch öremyntet, I Norge och n till 25 grameten der vore ättheten att öfverga från VISSer lant ej i smahandlelr Danmark skulle en reduktion af spe mer silfver kännas mindre, men svår att iot blefve 11 proc.