Göteborgsposten – 12 maj 1863, sida 1

begäran, är, atv 1815 års konstitution skall återställas. England, Frankrike och Österrike voro parter i det fördrag, genom hvilket representationen och nationala institutioner garanterades polackarne. Må, säga de, den representation och de nationala institutioner, som Ålexander I gaf, nu återgifvas polackarne. Men furst Gortschakoffs svar visar, att ej någon sådan koncession kan väntas af den nuvarande herrskaren. På samma gång han medgifver, att Alexander I verkligen gaf en konstitution till fullföljandet af stipulationerna i fördraget, påstår han äfven, att just denna form hos institutionerna icke var för honom tvingande, och att wienerfördraget nu skulle uppfyllas genom anställandet af blott municipala kårer, hvilka skulle bilda en representation och motsvara de nationala institutionerna. Kejsar Alexander, säger han, utvecklade dessa principer efter sina enskilda åsigter. Han lofvade Polen konstitutionen af d. 12 (24:de) december 1815. Det var en frivillig handling af hans suveräna vilja; och den konstituerade icke en oåterkallelig förbindelse till främmande makter, så mycket mindre som konstitutionsdokumentet, hvilket är senare än wienerfördraget, icke ens blef dem meddeladt. Furst Gortschakoff påstår att den frivilligt gifna konstitutionen upphäfdes genom eröfringen år 1831. Vi tro, att man skulle kunna antaga, att, om upproret också icke upphäfver förbindelserna folken emellan, det åtminstone tillintetgör den frivilliga utveckling, som en ädel afsigt gjort deraf och som för Polen och Ryssland har haft en så olycklig utgång. Vidare visar han, huru den nuvarande kejsaren uppfattar wienerfördraget, genom att tala om vett frö, som tid och erfarenhet måste utveckla och en administrativ autonomie på basis af de provinciela och municipala institutionerna. Så mycket angående det närmande till konstitutionalism är czaren villig att göra. Angående sjelfva upproret har furst Gortschakoff endast en tanke — att det nemligen är ett omstörtningsparti, som ej vill tillåta de fredligare i större delen af konungariket att inträda på det ordnade framåtskridandets väg, och att det blott är en vanlig konspiration att uppväcka oreda, samt organiserad och beväpnad utifrån. I hvad afseende ett sådant antagande är sannt, vilja vi ej afgöra. Men det måste sägas att det är besynnerligt att flyktingar utifrån skulle kunna så uppröra ett lugnt land, att en minoritet skulle vara i stånd att öfverflygla en fredlig majoritets loyaute. Detta är beskyllningar som alltid göras af suveräner, hvars undersåter äro främmande för dem; men en opartisk åskådare kommer ovilkorligen till den slutledning att en verklig och så länge fortfarande insurrektion ovilkorligen måste hafva verkligt och allmänt missnöje till grund. Grefve Russell i sin depesch af d. 24 april angående ryska amnestien och löftet om bibehallandet af landets institutioner i all deras integritet säger: Detta löfte kan näppeligen vara illfredsställande för polackarne, ty med hänsyn till de institutioner som allaredan blifvit gifna var det under deras tillvaro som 2,000 ynglingar nattetid med våld utskrefvos. Följaktligen skulle alls ingen säkerhet kunna vara sedan man ånyo underkastat sig samma lagar. Under sådana institutioner i full gällande kraft skulle oskyldiga menniskor kunna kastas i fängelse som brottslingar, eller dömas att instickas i armeen, eller förvisas till aflägsna distrikter, allt utan laga förhör, utan offentlighet, utan någon borgen. Detta är i sanning det bästa svar på furst Gortschakoffs förklaringar öfver sin herrskares förträffliga styrelse-prineper och den tillfredsställelse dessa ha väckt hos majorite22 t —öv—!