Göteborgsposten – 12 maj 1863, sida 1

— Jag fär be er, Marks, att ni icke talar om den saken, svarade Robert nästan sträft. Jag har redan sagt att jag icke vill höra något derom. Ni hade er förtjenst på de upptäckter ni gjorde. Ni betaltes att tiga med de brottsliga hemligheter ni fått reda på. Det vore bäst att tiga alltjemnt. — Vore det verkligen bäst? hviskade Lukaa Marks ifrigt. Vore det verkligen bäst om jag aldrig talte om hvad jag vet? — Det tror jag bestämdt. Ni förstod att förtjena på er hemlighet, och ni fick penningar för att bevara den. Det voro hederligast att stå vid öfverenskommelsen och tiga. — Månne det? sade mr Marks med ett hemsk grin, men tänk om mylady hade en hemlighet och jag en annan! Hur vore det då? — Hvad menar ni med det? — Tänk om jag kunde sagt något hela tiden och skulle ha sagt det, om jag blifvit lite bättre bemött, om hvad som gafe mig gifvits mig lite hederligare och inte kastats åt mig som om jag varit en hund, och som om jag fick det bara för att jag inte skulle bitas, Tänk om jag kunde ha sagt nagot och skulle ha sagt det i annat fall. Det är omöjligt ett beskrifva hemligheten af det grin, som öfverfor den sjukes hopfallna ansigte. — Han yrar, tänkte Robert. Jag borde vara tålig mot den stackarn. Det vore besynnerligt om jag icke skulle kunna vara tålig mot en döende man,