Göteborgsposten – 12 maj 1863, sida 1

och vårt eget lands moderata regering till en förening, och detta med de resp. nationernas fulla medverkan. Hvad den allmänna opinionen angår, har Ryssland erhållit en note från hvarje samhälle, som hört något om dess senaste handlingar 1 Polen. Ej allenast de trenne makterna, utan äfven tyska folket, misstroget som det är mot polackarne, folken i Italien, Spanien, Sverige och de mindre staterna, hafva skyndat att ansluta sig till den begäran, som de ledande makterna officielt gjort. Sjelfva den kongl. myndigheten och känslan af att ha i viss mån något gemensamt med Rysslsnd hafva ej förmått att hindra preussiska folket från att på ett omisskänneligt sätt uttala sin sympati med upproret. Under sådana omständigheter borde furst Gortschakoff, tro vi, betänka det enstämmiga tadel, som drabbat hans herres regering och söka mildra en så vidt omfattande allmän opinion med ett språk, som lemnade hopp om en förändrad politik. Till en sådan förändring visar sig ringa utsigt i svaret på den engelska noten. Furst Gortschakoff är icke oartig eller hånande, han underlåter ej heller att förklara, det hans regering är lifvad af de bästa känslor för England, af den starkaste önskan att utföra ingångna fördrag och faderlig omvårdnad om polackarne sjelfva. Diplomatiens formler missaktas icke af en rysk minister. Men det ligger i svaret en tanke, att vestmakterna aldrig skola allvarligt blanda sig uti något som försiggår inom Rysslands gränser, att Polen skall lemnas att stå eller falla, alltefter dess egen styrka, och att till följe deraf en sjelfständig och något högdragen ton kan begagnas emot dem, som affekterat vilja hålla en föreläsning för regeringen angående de reformer, hon borde vidtaga. Den första frågan, hvarmed furst Gortschakoff sysselsätter sig, vänder sig om betydelsen af de stipulationer som ingåtts om Polen under 1815 års kongress. Han tyckes anse de obestämda ordalag, i hvilka stipulationerna äro hållna, öfverlemna allt åt suveränens eget skön, utan att binda honom vid någon konstitution. Polackarne, resp. Rysslands, Österrikes och Preussens undersåter, skola ega representation och erhålla nationela institutioner, hvilka skola bestämmas. i enlighet med det politiska tillvarelsesätt, som hvardera af de regeringar, hvilka de, tillhöra, skall anse det gagneligt och lämpligt att garantera dem. Alla veta, huru Alexander I och hans efterträdare Nicolaus uppfattade dessa ord. Den förre gat en konstitution, den senare tog bort den. Några månader efter wienerfördragets undertecknande, förlänade Alexander sina nya undersåter institutioner, hvilka voro så liberala man kunde vänta af en militärisk kejsare eller redan visat sig vara af fördel för ett annat folk. En riksdag skulle sammanträda hvart annat år och bestå af en senat, hvars medlemmar skulle väljas för lifstid, samt en representativ kår. Polen erhöll en särskild ansvarig minister och en nationalarmå om 50.000 man under befäl af en vicckonung och utan skyldighet att tjena utom konungarikets gränser. Pressfriheten var garanterad och kritik öfver regeringens åtgärder tillåten, dock fick den ej antaga formen af angrepp på kejsarens person eller familj. Huru denna konstitutionela byggnad blef kullkastad, huru ryska slafvar af disciplinen å ena sidan och polska agitatorer å den andra gjorde det med hvarje år svårare att bibehålla regeringen, huru det olyckliga upproret 1831 bröt ut och slutade med att Nicolaus kullkastade allt hvad Alexander uppfört, detta tillhör de sorgligaste sidorna i detta årbundrades historia. De trenne makternas tillrådan, om icke