Göteborgsposten – 12 maj 1863, sida 1

Lukas Marks låg en stund och stirrade på Robert med det triumferande grinet på sitt ansigte. Gumman, som var trött af vakandet öfver sin döende son, hade inslumrat och nickade med den hvassa hakan öfver en hög brinnande kol, hvarpå den gröt, som aldrig skulle ätas, ännu bubblade och kokte. Mr Audley väntade mycket tåligt på att det skulle falla den sjuke in att åter tala. IIvarje ljud hade i den tysta natten en plågsam tydlighet. Askans fall på härden, de brinnande kolens dystra knakande, den knarriga klockans långsamma och tunga ticktack i rummet under dem, marsvindens låga klagan (det tycktes som om den varit en engelsk Banshee som skrek sin varning till dem, som vakade vid dödsbädden) den sjukes hesa andedrägt — kort sagdt, hvarje ljud var skildt från de öfriga och blef en särskilt röst, som i husets högtidliga stillbet uttalade sin dystra profetia. Robert satt med ansigtet beskuggadt af händerna och taänkte på hvad som skulle bli af honom nu, när hans väns öde uppdagats för honom och Georg Talboys och hans elaka bustrus historia slutats i det belgiska därhuset. Hvad skulle bli af honom. Han kunde ej göra någon anspråk på Clara Talboys, ty han hade beslutat att ej uppenbara den förfärliga hemlighet, som han fått veta. Men huru kunde han visa sig för henne och undanhålla henne denna hemlighet. Huru skulle han kunna se in i hennes allvarliga ögon utan att säga sanningen. Han kände att ingen förbehållsamhet kunde förslå mot de lugna bruna ogonens forskande blick. Om