Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 1

— — —— — — — menniska, och en bylakare behöfver verkligen vara god och öm, mild och välvillig, ty eljest skulle de fattiga patienterna som ej kunna betala med guld och silfver hans omsorger, få uthärda många snäsor och grymheter, som ej skulle bli så lätta att bevisa för de välmående medlemmarne af fattigvärdsdirektionen, men som icke desto mindre skulle bli svåra att uthärda i sjukdomens och smärtans bittra och oroliga stunder. Robert Audley satte Big i en windsorstol vid den kalla kaminen och stirrade tröstlöst omkring sig. Huru litet än rummet var, voro vinklarna mörka i det dunkla skenet från det tåniga ljuset. En åttadars-klockas ruskiga ansigte tycktes stirra på Robert, så att han bragtes ur fattningen. De dystra ljud, som efter midnatt utströmma från åttadars-klockor äro för väl kända att behöfva beskrifvas. Den unge mannen lyssnade tigande och bäfvande till det dofva enformiga tickandet, som ljöd såsom om klockan räknade upp de sekunder, den döende ännu hade qvar, med dyster tillfredsställelse. — En sekund till! en sekund till! en sekund till! tycktes klockan säga, tills mr Audley fick lust att kasta sin hatt mot den i det vilda hoppet för att så göra slut på det sorgliga och enformiga oljudet. Slutligen rycktes han ur sin obehagliga belagenhet genom doktorn, som kom för att säga honom att Lukas Marks var vaken och gerna ville se honom. Robert ätlydde genast tillsägelsen. Han smög sakta uppför trappan och tog af sig batten, innan han lutade sig för att gå in i det simpla tarfliga rummet. Han tog af hatten inför den simple bonden, emedan han visste att en