Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 1

lern har betänkligt deklinerat sedan Fredrik den Stores dagar — det måste då erkännas både af vänner och fiender. Berlinarne sjelfva bruka säga om den framlidne Fredrik IV Wilhelm, som dock oaktadt siu vidt beprigade intelligens begick flera dumheter än krönta hufvuden pläga, att han hade godt hufvud och godt hjerta, om den nu regerande konungen, att han har dåligt hufvud men godt hjerta, om den tredje brodern prins Carl, att han har godt hufvud men dåligt hjerta och om den yngste prins Albrecht, att han blifvit illa utrustad både på hufvudets och hjertats vägnar. Det är bistra tider vi lefva i, då icke längre furstemanteln döljer inre defekter i ett eller annat hänseende, då de högborne kritiseras alldeles som andra dödliga, och kungliga sottiser betraktas som sottiser rätt och slätt. Tacka vill jag då den gamla goda tiden, då monarker hur skröpliga de än voro i sjelfva verket, omgåfvos af ett slags gudomlig nimbus — ja, då icke blott de utan äfven dynastiens öfriga ätteläggar ansågos som ett slags halfgudar, hvilkas görande och låtande skulle bedömas efter annan måttstock än andra menniskobarns. Den blå boken lemnar en annan upplysning, som är egnad att tjena till utgångspunkt för de mest skiftande politiska funderingar. Det ryska sändebudet i London har berättat för grefve Russell att planer till ombildning af Europas karta äro för handen samt att anbud gjorts Ryssland om ersättning för möjliga förluster vid den tilltänkta revideringen, men att den menlösa ryska regeringen, istället för att lyssna till sådana snöda frestelser, förklarat sig nöjd med den europeiska kartan sådan som den nu är. Hvad betyder denna lilla mysteriösa historia? Är det blott ett den ryska politikens traditioner värdigt försök att anstifta oenighet i motståndarnes läger, att väcka Englands misstankar mot Frankrikes eröfringsplaner för att sedan sjelf komma helskinnad ur klämman? Eller har Napolen III verkligen för afsigt att inlåta sig på samma höga spel, som hans farbror spelte så länge med förundransvärd tur att tillskansa sig sjelf stycken af grannländerna efter sitt höga behag och lemna resten af rofvet åt sina bundsförvandter? Redan betecknas Schlesien såsom Österrikes andel, om det visar sig benäget att börja ett krig för Polens återställande mot kejsar Alexander och hans lydkonung i Berlin; att Rhengränsen skulle i detta fall tillfalla Frankrike behöfver knappt tilläggas. Somliga hålla före, att det är Skandinavien som skall vinna på saken genom realiserandet af det gamla projektet rörande prinsessan Lovisas förmälning med prins Fredrik af Danmark och de trenne skandinaviska rikenas deraf följande förening. Slesvig skulle väl i detta tall äfven tillförsäkras det unga paret, såsom vedergällning för Sveriges och Danmarks deltagande i det stora kriget mot Ryssland. Vare sig hur som helst med de napoleoniska planerna — säkert är att häntydningen på dem afsåg att splittra den vestliga alliansen ännu mer än att få reda på om England sjelf var en af spekulanterna på andelar af det stora bytet. Intressant måste det ha varit att se den ryske diplomatens min, när grefve Russell, efter att ha förnekat detta helt torrt tillade att Ryssland hittills ej brukat vara så granntyckt i dylika frågor. Stackars heliga, misskända Ryssland!!! P. P.