Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 1

gan etc. etc.? Ack, för alla dessa kan man ju endast vänta ett halft intresse, sedan utlandet, de svenska ständerna och grefve Manderström nästan samtidigt upptäckt att den utländska politiken angår det svenska folket. IIuru mycket lättare är det icke att i allmänna högtflygande ordalag orera om Polens rättigketer och det moskovitiska förtrycket än att diskutera ett ämne, som kräfver sakkännedom och skarpt, oförvilladt omdöme, enär detaljuppgifter och konklusioner kunna kontrolleras från oberäkneligt många håll! Huru mycket lättare är det icke att skära sig lagrar på den utländska politikens allmänning än att i sitt anletes svett förvärfva sig en eklöfskrans inom de medborgerliga förtroendenas sfer! Det veta nog vi kosmopoliter ex professo. Den engelska blå bokens nyligen åt den allmänna kritiken öfverlemnade depeschsamling erbjuder politikern många pikanta reflexionsämnen; den låter honom kasta blickar bakom diplomatikens brokiga kulisser och upptäcka åtskilligt, som lär honom att bättre förstå hvad som passerat på den politiska teatern. Så finner han af hr von Bismarcks egen uppgift att orsaken till Preussens vägran att gemensamt med vestmakterna och Österrike göra Ryssland föreställningar till Polens förmån är den kuriösa omständigheten att preussiska regeringen långtifrån att under de förflutna trenne åren ha ogillat det förtryck, som gjorde den polska resningen till, snart sagdt, en naturnödvändighet. tvärtom varnat det ryska kabinettet för dess alltför stora flathet mot de polska nationalitetssträfvandena. Den preussiske ministern säger att, då detta skett, det vore inkonseqvent att nu göra gemensam sak med stormakterna, och deri har han naturligtvis rätt. Tragikomiskt är emellertid att regeringen i en modern kulturstat — ty som sådan vill ju Preussen passera — icke funnit moskoviternas barbariska framfarande i Polen barbariskt nog utan uppmanat czaren till ett ännu fruktansvärdare tyranniserande af hans polska undersåter. Men något bättre kunde man knappast vänta af en regering, som afslutat den skändliga militärkonventionen med Ryssland, som officielt nära nog desavoueras, men deck ständigt! tillämpas på ett sätt, som är upprörande för den preussiska nationalkänslan — ja, som kan komma en kosmopolitisk observator här uppe i Sverige att falla in i det patetiska. Ryska trupper, som blifvit slagna af insurgentkårer, marschera in på preussiskt område, mottages med militärisk heder, inqvarteras och behandlas som preussiska trupper — enligt en kabinettsorder underskrifven af Wilhelm I, den preussiske skuggkonungen och ryske satrapen — under det att polackarne jagas på preussiskt område som vilda djur och utlemnas till Ryssland. Stackars förvillade kung, som på gamla dagar fått en verklig passion för allt hvad moskovitiskt är! På czarens födelsedag inbjöd han ryssar i parti hos sig och mottog dem i rysk uniform, prydd med ryska ordnar. Dock ej nog härmed; Wilhelm I söker verkligen spela czar så godt omständigheterna det medgifva. Han låter arrestera ädlingar i Posen i massa, ja, han har försökt sig med att häkta redaktören af Kölnische Zeitung, derföre att denne ej ville sqvallra ur skolan och uppgifva namnet på en korrespondent, som ådragit sig den allrahögsta vreden genom några yttranden i marinfrågor. Betänkligast framträdde dock russomaniens symptomer, då II. M:t häromdagen lät arrestera en person för det denne på gatan försummat att helsa på honom. Och det är denne furste, som vill frälsa icke blott Holstein och Lauenburg utan äfven Slesvig från det danska förtrycket! Huset Hohenzol