Göteborgsposten – 9 maj 1863, sida 1

ståndets alltid darrande vägskäl. ena dagen och klok den andra. Hvem kan glömma den förfärliga taflan, der d:r Samuel Jobnson är hufvudpersonen. Klubbsalarnes fruktansvärde argumentator, den högtidlige, eftertrycklige, stränge och skoningslöse, den anspråkslöse Bozrys förtjusning och förskrackelse, den milde Olivers bistre tillrättavisare, Garricks och Reynolds vän den ena aftonen och före solnedgången följande dag en svag eländig man, som den gode mr Thrale och dennes fru finna liggande på knä på golfvet i hans ensliga rum utom sig af barnslig förskräckelse och förvirring bedjande den barmhertige Guden att han skall låta honom få behålla sitt förståd. Jag tycker att erinringen om den förfärliga eftermiddagen och den ömma vård, han då erhöll, borde lärt doktorn hålla sin sängkammarljusstake stadigt och ej som dittills låta bäckar af smält vax rinna ned på sin beskyddarinnas dyrara matta. Jag tycker att tanken derpå borde utöfvat ett ännu varaktigare inflytande och lärt honom att vara skonsam, då bryggarens enka blef galen i sin tur och gifte sig med den fasliga menniskan, den italienske sångaren. Hvem har ej varit eller skall icke bli galen en gång eller två i sitt lif? Hvem är fullkomligt säker att vågen ej skall komma att gå upp och ned. Fleet Street var stilla och ödslig vid denna sena timma, och Robert Audley, hvars sinnesstämmning var en andeskådares, skulle knappt ha blifvit förvånad, om han fått se Johnsonska kotteriet komma stojande vesterut i lampskenet eller om den blinde John Milton trefvat sig fram nedför trappstegen framför S:t Brides Church. Man kan vara galen den