Göteborgsposten – 8 maj 1863, sida 1

Men Clara Talboys hade skrifvit till honom för att bedja honom genast äterkomma till Essex. Kunde han vägra att efterkomma hennes begäran huru plågsam den än var? Och dessutom höll mannen kanske på att dö och hade bedt att få se honom? Vore det ej grymt att ej fara dit, att onödigtvis uppskjuta resan en timma? Han såg på sitt ur. Det fattades blott fem minuter i nio. Ingen train gick till Audley efter half nio, men en train, som gick kl. elfva från Shoreditch, stannade i Brentwood mellan tolf och ett. Robert beslöt fara med det tåget och att sedan gå till fots mellan Brentwood och Audley, då afståndet endast var omkring 6 engelska mil. Han måste vänta länge, innan han behöfde fara från Temple till Shoreditch och han satt vid brasan försänkt i dystra funderingar öfver de besynnerliga tilldragelser, som fyllt hans lif under de sista aderton månaderna, och som kommit likt vredgade skuggor mellan honom och hans lättja, och som föranledt honom till en verksamhet, som ej varit hans smak. — Gode Gud! tänkte han, när han rökade sin andra pipa, hur kan jag tro att detta var jag, som brukade sitta hela dagen i denna emma och läsa Paul de Kock och röka lätt turkisk tobak, som brukade komma in för halfva Priset och stå bakom logerna och betrakta en ny burlesk pjes och sluta aftonen med Kajan och Kräkan, och fårstek och blekt öl hos Evans? Var det jag hvars lif skulle bli en sådan beqväm lek? Var det jag, som var den gosse som skulle sitta beqvämt på trähästen, medan andra gossar springa ömkring i