Göteborgsposten – 8 maj 1863, sida 1

ste nation; rättigheten till dessa begge epitetiteter hade polackarne vunnit genom sitt blod och sina tårar. Talet slutades genom ett eldigt: lefve den religiösa, politiska och industriella friheten på hela jorden. Jag har glömt att nämna, det galleriet var upptaget af damer, hvilka med synbart intresse följde den pågående lifliga fraterniseringen mellan svenskar och polackar. Att de sistnämnde å sin sida egnade de fagra representanterna för den nordiska qvinnan vederbörlig uppmärksamhet kan tagas för afgjordt. En af främlingarne fick till och med tillfälle att beundra hvad vår stad har att prestera iden vägen på närmare håll, då han fördes upp på galleriet och presenterades för några af dess mera framstående skönheter af en lärd, som särdeles nitälskar för sitt sosterlands ära. Denne lycklige polack var dock ingen veritabel polack, utan en permitterad italiensk officer med ståtligt utseende och tvenne tapperhetsmedaljer på bröstet. Studentkårens ordförande, magister Duner, föreslog på svenska en skål för doktorerna Stenkula och Bergh, som jemte framl. doktor Stille för 32 år sedan ilade till Polen, för att vid det befrielsekrig, som då troddes bli Po lens sista, egna sina omsorger åt sårade polackar, och som nu såsom gäster bevistade denna polska fest. Sedan derefter fraterniseringen pågått en god stund, aftågade man till den i nedra våningen anrättade sexan, och nu vidtog en afdelning af festen, som hade för starkt syskontycke med den motsvarande sedvanliga vid andra fester, att jag skulle vilja upptaga Göteborgs-Postens spalter med skildringen af densamma. Vid återkomsten till festsalen befanns galleriet tomt, och då besteg studeranden Viderström tribunen och föreslog på de romares tungomål en skål för Polens studerande ungdom. Efter honom stego doktorerna Stenkula och Bergh upp i tribunen, och den förre tackade på tyska för den honom egnade skålen, yttrande, när någon gång orden fattades honom, för att gifva idserna erforderlig kostym: ja, mina herrar, jag kan icke tyska. Nu uppträdde ändtligen öfverste Lapinsky och tackade på tyska språket för den välvilja, som visats honom och hans kamrater. Med värma och kraft skildrade han orsakerna till insurrektionen, framhållande lifligt hur berättigad den var; med tilltörsigt talade han om Polens återvinnande af dess sjelfständighet — ett mål, hvarför polacken gladt offrar sittt lif; trotts alla motgångar och afskräckande yttre omständigheter. Föredraget afbröts ofta af lifliga bifallsrop, och alla tecken röjde att de idber och känslor, som gifvit sig luft i detsamma, funnit genklang i åhörarnes hjertan. Under gladt och hjertligt samspråk förlöt det återstående af aftonen, och när änghästen kl. elfva förde främlingarne tillbaka till grannstaden, var grunden lagd till icke så få vänskapsförbindelser mellan lundastudenter och söner af sjerrbelägna länder. Fraterniseringen har icke upphört med estdagen. Alltsedan dess har man nästan lagligen sett polska och svenska ynglingar irm i arm på våra gator, och äfven tyckes let som om Lunds damer icke hade något mot att — kanske för variations skull, kanke af ädlare skäl — låta uppvakta sig af rämlingarne. Jag såg i förrgår den favorierade italienaren på bangården med en utsökt lomsterbukett i handen, och jag tar mig frieten att förmoda det den räckts honom af ågon känslofull skönhet. Festen för polackarne voro ej den enda, om vi firade förfluten vecka. Vi firade äfen en annan, liksom det öfriga Sverige, neml. en förste Majs, vårens, hoppets och den yran