Göteborgsposten – 8 maj 1863, sida 1

2 ————— — — adjutant i skärskådande. och en skara lärda och olärda hurrabasar gåfvo dessa herrar vid affärden prof på de svenska lungornas styrka. Det måste vara med blandade känslor som den lilla politiskt timida fraktionen af de akademiska medborgarne och stadsboerna tisdagen den 28 April om eftermiddagen sågo solkmassor bilda sig vid bangärden, på den väg, som de väntade gästerna skulle passera, och sedermera i kyrkan — folkmassor, som genom sina dimensioner och sin kompakthet vittnade om huru allmänt intresset för dessa gäster var i staden och i orten. Naturligtvis förklarar nämnda fraktion skarornas talrikhet med nyfikenheten, hvilken är lika litet sällspord i Saxos stad som i andra modernare och bokvett mindre impregnerade svenska städer; men om den hade gjort sig besvär att underrätta sig om de känslor, som lifvade majoriteten af de tillstädeskomna, skulle den funnit att det var en ädlare bevekelsegrund än nyfikenheten, som samlat dem kring kämparne för Polens frihet. Den skulle funnit huru de om hvarannan blandade representanterna för de mest olika samhällsställningar och bildningsgrader voro genomträngda af varma sympatier för det olyckliga land, som snart ett århundrade marterats at vår arffiende, och särskilt för de modiga och sjelfförsakande män, som gått ut för att medverka till detta lands räddning undan de moskovitiska bödlarne. Studentkåren jemte en stor mängd stadsboer mottogo främlingarne vid stationen och derifrån aftågade de arm i arm med eflygande fanor och klingande spel till Föreningen samt vidare till domkyrkan. Att polackarne på vägen blefvo rikligen försedda med blomsterbuketter, som nedslungades från de fönster, de passerade, torde knappast behöfva tilläggas; damerna i våra universitetsstäder ha, tack vare studentmötena, erhållit en anmärkningsvärd färdighet i detta pikanta sätt att ådagalägga sympatier af allmän eller enskilt natur. I domkyrkan afsjöng sångföreningen Polens frihetsbön från trappan till koret, och det djupa intryck, den betydelsefulla sången gjorde på polackarne såväl som på närvarande svenskar och svenskor, var omisskänneligt. En högtidlighet af detta slag hade icke de åldriga tempelmurarna bevittnat under alla Ä århundraden de stätt, och minnet af denna stnnd skall säkert länge fortlefva hos många af dem, som hörde svenska ynglingar nedkalla den Högstes förbarmande öfver sina gåsters djupt pröfvade hemland. Studentkåren, i sesten deltagande malmöboar och ett icke obetydligt antal landtboar samlades kl. sex på föreningssalen jemte gästerna, som voro omkring semtio till antalet. Salen var dekorerad med mycken smak. I londen öfver talarestolen sågs det polska riksvapnet, omgifvet af svenska och norska riksvapnen, och öfver ingången sågs Polens hvita örn med underskriften Jeszeze Polska nie ;gingela (än är Polen ej förloradt). Å salens ångsidor befunnos universitetets och stadens vapen; alla dekorationerna voro omgifna af anor och flaggor i vederbörliga färger. Universitetets prokansler, som hedrade åde sig sjelf och festen genom den ungdomiga entusiasm, hvarmed han deltog i den, var! utonens förste talare. Han föreslog först en kål på franska språket för Carl XV, hvilken an proklamerade såsom frihetens redlige förvarare, och prisade för det han vågat sätta den eligiösa och den konstitutionella frågan, dessa dationens brännande frågor, på dagordningen. edan utbragte han Polens skål äfven på franka, framhållande huru polska nationen är erldens på en gång olyckligaste och tappra