Göteborgsposten – 8 maj 1863, sida 1

vinterqväll isat hans blod. på ett angenämt sätt — berättelsen om en man, kanske en monoman, som öfverallt förföljdes af en obegrafven anförvandts skugga, emedan denne ej kunde finna någon ro i sin ovigda gömma. Tänk om den rysliga historien finge sin motsvarighet i verkligheten! Tänk om ban hädanefter komme att förföljas af den mördade Talboys vålnad ? Han strök håret från ansigtet med begge händerna och såg icke utan rädsla omkring sig i det lilla trefliga rummet. I kammarens vinklar voro skuggor, som ej bebagade honom. Dörren till hans lilla toilettrum stod helt öppen; han gick upp och stängde den och vred nyckeln om med häftighet. — Jag har icke läst Alexarder Dumas och Wilkie Collins för intet, mumlade han. Jag har reda på hur de göra, hur de smyga sig in genom dörrarna bakom en och trycka sina hvita ansigten mot fönsterrutorna och bli idel Öga i skymningen. Det är besynnerligt att den ädelsinnade man, som aldrig begick någon låghet så länge han lefde, blir i stånd till de gemenaste handlingar så snart han blir ett spöke. Jag vill låta lägga in gas i morgon och leja mrs Malonys älste son att sofva under breflådan i tamburen. Gossen blåser populära melodier på ett stycke guldpapper och en fin kam, och han blir ett riktigt trefligt sällskap. (Forts.)