Göteborgsposten – 8 maj 1863, sida 1

de ungdomsglädjens fest. Den skarpa kon trast, hvari denna fest stod till den föregående för polackarne med dess högtidliga, halft vemodiga prägel torde icke ha undgått någon, och den har gifvit anledning till åtskilliga mer eller mindre träffande kommentarier och reflexioner. För ett par decennier sedan firades den 1 Maj härstädes på belt annat sätt än nu. Då drack studenten först märg i benen i större eller mindre lag eller, om det smakade bättre, solo, och sedan samlades man och gick och skrek sig hes, ifall man ej var det redan förut utanför alla professorernas boningar, trakterande dem, allmänneligen taladt, med vivatrop, men äfven då och då bestående någon, som på ett eller annat sätt gjort sig impopulär, gräsliga pereatskrän. Upplysningen stiger här i verlden öfverallt och naturligtvis snabbast vid ett universitet. Det är derföre helt naturligt att man etablerat ett bättre sätt att roa sig på vårhögtidsdagen än det fordom öfliga. Nu dricker man vida mindre kopiöst än förr; man ropar vivat blott för prokansleren och rektor magnificus; och detta sker dessutom på blanka förmiddagen, innan man druckit ett enda glas punsch, så att man kan vara sallkomligt viss på att man vet hvad man gör, hvilket icke alltid var förhållandet, då man lemnade bålen för att göra stora ronden hos hrr professorer. Det tal, hvarmed universitetets prokansler besvarade den studerande ungdomens lefve! och dess ordförandes till honom riktade tal var nog intressant att tåla ett referat, hur knapphändigt detta än måste bli. Hr biskopen sade att plägseden att fira den 1 Maj, oberoende af väderleksförhållanden, erinrade honom om en gammal kapellan, som brukade åka på släde juldagen, ätven om icke det ringaste snö fallit. Hvad denna första Maj angick, var den visserligen en vårdag, och han hoppades, att den helsning han emottagit vore mer än en formsak. Våren, tillade talaren, kallades i Skåne framtid, och sjelt ville han kalla den så. För egen del hade han, som man väl kunde se, ingen framtid, men de, som han talade till, hade en sådan, och det hade äfven de främlingar, som gästat hos dem för några dagar sedan. De voro allvarliga, dessa främlingar, ty de tänkte på sin framtid, och de hade skäl dertill. Ser jag icke ett moln derborta i sydvest? tillade hr biskopen, skickligt begagnande sig af en sky, som uppstigit i detta väderstreck. Det erinrade honom om det moln, som hvilade öfver Polen, och som kanske skulle gitva rum för en klar dag. Han talade derpå om orsakerna till Polens undergång. Såsom sådana framhöll han naturligtvis det fria vetot och konfederationerna eller, med andra ord, den enskilta viljans vägran att underordna sig den allmänna — något, som äfven kunde bli vådligt i vårt land. Såsom en annan orsak till Polens olyckor ansåg talaren det stora öfverflöd och de rikedomar, som der funnes; emot dylikt behöfde han ej varna svenskarne, ty de voro ej för rika. Talet slutade med en vacker uppmaning till ungdomen att vårda framtiden. Sedan uppvaktades rektor eller rättare sagdt, rektorsembetet med vivatrop och tal. Kl. 2 4 e. m. tog majfesten sin början, l. v. s. ett tåg af systematiskt utklädda studenter drog från Tegnrsplatsen ut genom stadens förnämsta gator till stor förlustelse cke blott för de s. k. träskokårerna, lundagaminer, till hattars begagnade oberättigade lIvinliga subjekter af alla åldrar m. fi. katezorier, som ej kunna här specificeras, utan äfven för veritabla ståndspersoner, folk af god on, ja, representanter för sjelfva la hautel: