Göteborgsposten – 8 maj 1863, sida 1

volöåe. Den förste Majs partiella karneval å en afgjordt populär ide både bland studenter na sjelfva och den af heterogena beståndsde lar bildade publiken, ehuru den härstädes e varit så synnerligen länge tillämpad. Festprogrammet utlofvade grekiska tro nens bortauktionerande, och samtliga i täge uppträdande personnager voro beräknade föl auktionsscenen, ehuru det: ej blef rätt klar för vanligt menniskoförstånd hvad plantageegarn med sina slafvar, Greklands sju vises och mördaren Durioz resp. vålnader, judar, marktschreier, marketenterskor, lotterikollektörer m fl. i och för sig sjelf goda typer hade dermed att göra. Kung Otto med gemål, den fria republikens president och högste styresmän, den med en kolossal klubba utrustade auktionsroparen, härolden, sköna grekinnor bärande regalierna m. fl. representanter för det moderna Hellas uppträdde, nästan alla i vackra grekiska drägter. Mot sjelfva det nyssnämnda kungliga paret skulle en kritikus kunna göra den anmärkningen att det var allt för ungt och vackert för att ha hunnit under trettio år göra sig förhatligt för det grekiska folket; men detta skadade ej på det hela taget. Ett annat närvarande kungligt par var konung Bomba med gemål, naturligtvis någorlunda vederbörligt kostymerade. Såsom tronspekulanter framträdde på Tegnrsplatsen vid auktionstillfället utom konungarne Otto och Bomba en tidningsredaktör, ett icke obetydligt antal tyska småfurstar, prins Wilhelm af Danmark mellan sina begge beskyddare, lord Palmerston och baron Rothschild, den korpulente vicekonungen af Egypten, prinsen af Arkadien, åtföljd af en underjordisk ordonnans, (ett svart behornadt vidunder) samt en amerikansk doktor, som upptäckt en af menniskor bebodd planet, af hvilken märkvärdiga himlakropp ett profstycke kringbars af tvenne republikaner. Tidningsredaktören framträdde först och framställde sina anspråk på den grekiska tronen, hvilken förut kringburits i processionen af fyra atleter, — anspråk, som grundade sig på hvad han såsom publicist uträttat för sitt tädernesland i allmänhet och sin stad isynnerhet. Föredraget var en lika talangfullt skrifven som producerad parodi, väl förtjent af de lifliga bifallsrop, som helsade den. Deretter sökte de öfriga tronspekulanterna dokumentera sig, men resultatet blef att klubban slogs till tidningsredaktörens förmån, hvarefter denae intog den lediga tronen, och archimandriten framträdde med smörjelsehornet och de sköna grekinnorna med regalierna för att installera honom i den kungliga värdigheten. Glädjen blef dock ej lång, ty det nya majestätet komprometterade sig genom sitt kröningstal, så att de kungliga insignierna frånrycktes honom och gåfvos åt prinsen af Arkadien. Så slutade auktionen på den grekiska tronen. De kostymerade blandade sig bland de öfriga deltagarne i festen, och man började roa sig på fri hand. De sju vise tömde tappert sina glas och svängde om med de grekiska skönheterna, och sjelfva lönmördarespöket började se mindre gräsligt ut. Man fick då, om ej förr, tillfälle att observera huru en af dessa vålnader (Bias) bar Boströms kollegier jemte inskriften Omnia mea mecum porto. Äfven denna fest bevistades af ett icke obetydligt antal polackar, och man hade tillälle att observera samma hjertliga förhållanle mellan dem och lundensarne som det, wilket visade sig några dagar förut på Förmningssalen. Då dertill kommer att främlinsarne prisa det förekommande sätt, hvarpå