Göteborgsposten – 7 maj 1863, sida 1

nad för nya förhandlingar. — Vi betvifla ingalunda, att icke Englands statsmän skola på det vänligaste upptaga svaret. Frankrikes note till Ryssland var af en mera allmän natur och höll sig hufvudsakligen till det upprörande i åsynen af de beklagansvärda blodsutgjutelser och de sorgliga tilldragelser, som karakterisera den pågående striden i Polen; till det faktum, att denna strid genom sin egendomlighet och sitt allvar ej kan vara resultatet af en öfvergående kris, hvarföre dessa periodiskt återkommande ryckningar endast bevisa vanmakten af de medel, som man använder för att försona polackarre med den åt dem skapade belägenhet; och slutligen till den naturliga följden att hvarje skakning i det centralt belägna Polen måste återverka på hela Europa — hvarföre Frankrike, i hopp att Ryssland skulle upptaga dessa betraktelseämnen, ansåg sig vötvertygadt, att ryska hotvet skall visa sig lifvadt af de liberala tänkesätt, på hvilka H. M:t kejsar Alexanders regering redan aflagt så lysande prof, och att det i sin vishet skall inse, huru nödigt det är, att tänka på medel till att i Polen befästa ett varaktigt fredstillstånd!. Rysslands svar på denna depesch, såvidt man får döma af den allmännare analys som föreligger, är ej mindre artigt men bestämdt, tillbakavisande alla för Polens pacificering i denna stund verkligt gagneliga och befordrande åtgärder, men, liksom i svaret till England, deremot öppnande ett kryphål för diplomatien. Ryssland tackar först Frankrike, med ett förbindligt leende, för det förtroende det egnat czaren, då det åt honom öfverlåtit medlen till Polens varaktiga lugnande. Att kejsaren redan gjort sig detta törtroende värdig, visa de institutioner han redan infört i Polen och åt hvilka han afsett en allt vidare gående, national utveckling. Men för att kunna lyckas deri, behöfver Polen lugn och ordning, för egen del har kejsaren gjort sitt bästa, i det han beviljat allmän amnesti för de begångna förseelserna. I strid mot Frankrikes mening, att revolutionen har en kronisk karakter genom Polens egendomliga ställning, förklarar Ryssland, att revolutionen endast bör tillskrifvas främmande revolutionärers stämplingar, hvilka äro farliga för Europas lugn i allmänhet — således äfven för Frankrike sjelft, om man läser mellan raderna. Det är ett kändt faktum, att kejsar Napoleon, fastän sjelf uppstigen till sin nuvarande makt genom re: volutionen, ingalunda är någon vän af revolutionärer. Rysslands fint, att framhålla för honom den fara dessa senare kunna bereda åt det allt annat än i djupet lugna Frankrike, vittnar derföre om verkligt diplomatisk finhet. Men lika säkert är, att Rysslands förklaring ej håller streck. Allt hvad som hittills passerat inom kretsen för den polska resningen visar tydligt, att denna ej varit förberedd, utan framgått såsom en oundviklig följd af det djefvulska rekryteringssätt Ryssland förehade, genom hvilket det ville för alltid hugga hufvudet af Polens intelligenta ungdom och således sörslafva landet. Denna proskription, såsom den på ett betecknande sätt allmänt kallas, gifver dessutom tillräckligt vittnesbörd om verkliga halten af de åt Polen förlänade institutioner, öfver hvilka Ryssland i sin svarsnote skryter och yfves. Der nemligen institutionerna tillåta ett dylikt förfarande, mot hvars återupprepande ingen garanti finnes, der måste väl äfven nationen kunna resa sig mot institutioner, som hota att beröfva den framtid och lif. Och det är utan tvifvel denna känsla, som kommit den polska nationen att flamma upp. Skulle deremot institutionerna icke direkte medgifva förfarandet, visar czarens handling att föreskrifva proskriptionen eller rekryteringen, att han endast anser sig utaf de förra bunden, så länge han sjelf finner för godt — och kan medvetandet deraf blidka en i sitt innersta upprörd nation? Euligt vår tanke icke, och sålänge Ryssland ej förbinder sig på allt formelt sätt, att afstå från sitt hittills söljda godtyckliga handlingssätt, skall Polen ej anse sig kunna ingå AA hans JIA — 2