Göteborgsposten – 7 maj 1863, sida 1

Polen och Europa. Det finnes för många tecken som antyda det Europas makter äro i färd med att öfver gifva Polen och dess sak, för att icke der allmänna meningen bör söka skaffa sig kun skap om hvilken riktning händelserna nu kun. na taga och af hvilken ingripande betydelse de kunna bli för hela Europa. I den all männa rättens och moralens namn är det et brott att nu lemna Polen utan den snabba och med samma mera resultatgifvande hjelp som kan rädda det från alla de förfärande olyckor och den dödande qväfning, hvarmed Ryssland måste trycka på det, sedan det förra väl blifvit öfvertygadt om, att makterna skola i sådan mån inskränka sitt moraliska stöd, att detta förlorar just sin moraliska kraft, om hela påtryckningen blir uteslutande de vänliga föreställningarnes och rådens. De vänliga framställningar Österrike, Frankrike och England gjort hos Ryssland har detta senare med sin vanliga fina politik just till sin fördel begagnat, för att medelst framställningarnes natur ånyo binda nämnda makter vid fortsatta diplomatiska underhandlingar. England påpekade såsom basis för Rysslands vidare tillgöranden i Polen iakttagandet af 1815 års wienerfördrag — Ryssland har med det mest graciösa leende svarat, att det just fasthåller vid dem, hvarföre det naturligtvis skall känna sig charmeradt öfver att i denna punkt öfverensstämma med John Bull. Men i nämnda wienerstipnlationer åtager sig Ryssland ej något slags förbindelse med afseende på arten af sina handlingar — och i sin svarsnote till England sasthåller kejsaren strängt vid sin uteslutande rätt till initiativ och sitt fria skön att bestämma de institutioner, som czaren kan anse för Polen förmånliga. Då Russell förklarade i sin note, att Ryssland ej hållit wienerfördragen, sådana kejsar Alexander uppfattat dem och dermed ätven de undertecknande makterna garanterat dem, genmäler Ryssland, att det tvärtom uppfyllt deri ingångna förbindelser, ehuru det dock med en liten diplomatisk fint sedan förklarar, att det naturligtvis ej kan förhindra andra från att annorlunda tolka fördragen — denna senare fint är naturligtvis fullkomligt neutraliserad af de föregående mera bestämda förklaringarne, men kan af en makt, som likt England vill fred framför allt, utan diplomatiska samvetsqval tolkas som en bakdörr öpp