Göteborgsposten – 7 maj 1863, sida 1

å hvilka samtliga ställen jemväl lösnummer försäl GÖTEBORG, D. F. BONNIERS BOKTRYCKERI. till mötes, utan tvärtom betager den all krast, i det den vederlägger dess framställningspunkter. Till förmenandet af de franska heloch halfofficiela tidningarne, att franska regeringen är nöjd med ofta nämnda svar, torde man derföre böra söka orsaken i någon fint af motsvarande art med den, hvarmed England regalerats. Det är svårt, att i allmänhet uppträda med Ariadnetråden i de diplomatiska labyrinterna, och vi tilltro oss derföre icke kunna lemna någon bestämd antydan till den hartass-smekning, hvarmed Ryssland nu fått franska hofvet att småmysa. Men konjekturalpolitiken spelar under sådana här omständigheter i allmänhet en stor roll, och då denna har något stöd af sannolikhet, gör man orätt i att alldeles bortkasta densamma. Ryssland medgilver öppet, att den ställning makterna komma att intaga, skall kunna väsentligt inverka på förhållandena i Polen. Men då det anser oordningarne derstädes uteslutande hafva sin caloric i de utom Polen varande revolutionärernas stämplingar, måste naturligtvis dess första sträfvan gå ut på att göra dessa vanmäktiga. Då Frankrike liksom de andra makterna, ej gerna kan vilja den polska resnmgens fortfarande, måste det naturligtvis, såframt det menar allvarligt med sina i Petersburg gjorda framställningar, understödja Ryssland i den kosmopolitiska revolutionens bekämpande. En Romanoff, den oinskränkte czaren öfver det heliga ryska riket, legitimitetens store riddare, bedjer en Napoleon, en parveny biand furstar, sjelf en revolutionens son och en genom revolutionen folkvald furste, hjelpa honom att undertrycka denna revolution! Har denna diplomatiska fint bländat Napoleon och hans gemål? Har det sockersöta leende, hvarmed begäran framställdes, gjort fransmännens kejsare döf för klagoskrien från Frankrikes gamla bundsförvandt — Polen? Vi fråga blott; men det låter tänka sig, att legitimiteten med Guds nåde vunnit en seger. Dock, hvad skall franska folket säga? Osterrikes note till Ryssland öfverensstämde hufvudsakligen med Frankrikes med det tillägg, att Österrike genom sitt läge såsom grannstat till Polen bragts i en svår ställning, hvarföre Ryssland torde ursäkta, att Österrike tog sig friheten uppvakta med sin framställning. Rysslands svar öfverensstämmer med dess svarsnote till Frankrike, dock med ett tillägg, som österrikiska kabinettet tyckes ha upptagit på det fryntligaste sätt, men hvilket ej gerna kan förefalla en annan läsare såsom olika med peppar. Såsom genmäle till Österrikes anmärkning om dess svåra ställning såsom grannstat, säger nemligen Ryssland, att på samma gång det erkänner anmärkningens befogenhet, önskar det äfven, att grannstaterna skola å sin sida göra hvad nödigt är, för att lugna polackarnes sinnen. Enhvar känner, att Österrikes hållning gentemot resningen var, isynnerhet under de två första månaderna, allt annat än otvetydig, hvarföre äfven Ryssland gjorde föreställningar mot den mängd revolutionärer, som öfver österrikiska gränsen utan hinder inmarscherade i Polen. — Att Österrike upptagit med välbehag äfven denna passus, synes oss endast bevisa, att de tvenne andra makter, med hvilka det nu samverkat, antagit en bestämdt fredlig hållning, hvilken äfven Österrike begagnar, för att i skydd af den göra en diversion 1 stilen af sin gamla traditionela politik. Hvad är nu resultatet af denna öfverblick öfver de senaste diplomatiska förhandlingarne? Att Ryssland utfäst sig till alldeles ingenting, att det i grunden, men i ett hossamt, af situationen betingadt språk, endast upprepat sina förra löften, hvilka då ej antogos giltiga, att makterna, at anledningar som ännu äro obekanta, denna gång hållit med dem till godo och vilja fortfarande i all vänlighet underhandla med Ryssland. Dettas medgifvanden skola helt och hållet bero af revolutionens framgångar eller nederlag i Polen, och makterna skola kanske till slut suckande nöja sig med en fait accompli, vare sig att Ryssland eller upproret segrar. I närvarande stund hänger således allt på de hjeltemodiga polackarne sjelfva. Skola de, misströstande vid åsynen af att Europa afkylts, böja sig och emottaga amnestien; eller skola de fortfarande kämpa om lif eller död? Det senare alternativet har för sig all sannolikhet — och hvad då? Men ha ej, måntro, Europas folk börjat svigta i sina sympatier? Har icke den vanliga reaktion, som i våra dagar alltför ofta och alltför snabbt följer på entusiasmens utbrott, nu inträdt? Ha kanske regeringarne, som helst vilja diplomatisera, beslutat begagna denna stiltje i den riktning de nu synas färdiga att inslå? Vi våga ingalunda svara nej, men äro för mycket ötvertygade om de polska sympatiernas djup, att vilja tro det folken skola tigande se Polen ånyo öfvergifvas på nåd och onåd af Europa åt Rvssland