Göteborgsposten – 6 maj 1863, sida 1

syperbt ekipage det Arfvedsonska, och innehållet ännu syperbare! Ståtliga hästar och vacker engelsk vagn den generalkonsul Ileinemann består sig! Ett af Christianssons vackraste ekipager kommer, kusken i brunt guldsmidt livre, i vagnen halfligger mill X., the woman in white. Der åker landtmarskalken baklänges i en liten vagn, hopklämd bland tre fruntimmer, efter följer grefve Sparres Brogårdsekipage. Allmän stagnation, man kommer hvarken fram eller tillbaka, vagnsfilen är tredubbel, polisen kilar som tättingar för att göra ordning. Från flera håll höres musik, från Manegens balkong, från Lybeck som förra sommaren hette Christineberg men nu återtagit sitt ärliga namn, från Casino m. fl. och bakom oss höra vi Schnötzingers Namnam-polka — hastigt afbrytes den och upp spelas: Bevare Gud vår Kung! Ny trängsel, nytt skuffande! Kungen kommer! höres från alla håll. Se der kommer han, nu i skarpt traf, springarens bringa är löddrig. Hurra! Hurra! skrikes af alla krafter. Hurra! Hurra! Nya hurrarop höras, de gälla pipstopparen, som grinar förskräckligt. Han skäms, säga några, han rodnar! Rodnar han? Hur syns det? Jo, han blir ju svartare i synen än vanligt — det är hans rodnad. Hip hurrej, för lilla skarpskytten! skrika några pojkar. Och verkligen ser man der en skarpskytt i minsta laget, i full uniform, men utan sidogevär, han tycks vara sex år ungefär och ledes vid handen af sin pappa, förmodar jag. Kongl. familjen har återvändt till staden, folkmassorna skingra sig något. Skola vi försöka vår lycka på Novilla? Vi skynda långsamt öfver platsea der Pohlsro stått, der gubben Pierre Bichard stekte sina famösa biffstekar. En ofantlig skock pigor och drängar belägrar en panorama eller kanske det är rlyckans stjerna, så långt fram kunde jag ej komma att jag kan säga hvilketdera, men orkestern hördes genom sorlet, den utgjordes af en säckpipa; strykande afgång på smörgåsarne, åtskilliga karlar titta djupt i sina hattkullar och på samma gång djupt ned i en grön flaska med något fluidum uti, som jag dock ej bestämdt kan säga hvad det är; en Kasperle-teater aflockar sin publik oskäliga skrattsalfvor, tjogtals trasiga barn utbjuda blåsippor eller erbjuda sig att stå på näsan för ganska moderat afgift. Ändtligen äro vi framme. Cigarröken står som en molnsky öfver gästerna och musiksällskapet Zedeler. Mill Nicoline sjunger bresarian ur Figaros bröllop, under skrik på punsch och toddyar, slammer med skedar o. s. v. Här finns dock möjlighet att få något till lifs. Vi äro åter ute i det fria. Folket tycks tänka på senare delen. Frisk rörelse på de schweitzerier som öppnats i de nya husen midt emot Novilla på andra sidan vägen. Tarachims-toner höras från alla håll, tyrolare barnfödda i Berlin jodla på ett grymt sätt, danska Åsamiljer sjunga Böghs visor om Pepita, om Åudsöndringen och Ålignings-kommissionen o. s. v. Tyvärr fann jag också svenskar bland dessa ambulatoriska kakofonister. Detta sällskap stod under ledning af en fru Jerving, född Angelique Magito, en på sin tid i landsorten omtyckt sångerska, nu begåfvad med en embonpoint som en slagtareålderman och för den komiska effektens skull till på köpet — klädd som karl! Brrr! det var ruskigt. Klockan är mycket, det är tid att tänka på refrängen. Alla strömma till ångbåtarne och Blå Porten. Sådana dagar är det bäst att akta sig för båtarne. Hundratals menniskor stodo vid Blå Porten väntande på omnibusarne, men ingen kom. Jag gick in på