Göteborgsposten – 4 maj 1863, sida 1

ändan af lindpromenaden. Jag satt på den förfallna muren vid brunnen. Georg stod lutad mot det gamla vindspelet, hvari en rostig jernaxel rasslade löst så ofta han rörde på sig. Jag steg omsider upp och vände mig emot honom trotsigt, Som jag beslutat göra i värsta fall. Jag sade att om han anklagade mig för sir Michael, skulle jag påstå att han var en galning eller en lögnare, och jag trotsade honom att kunna öfvertyga den man, som älskade mig — blindt sade jag — att han kunde göra anspråk på mig. Jag ämnade gå ifrån honom efter att ha sagt honom detta, då ban grep mig om hanälofven och qvarhöll mig med våld. Ni såg märkena, som hans fingrar lemnat på min handlofve, och fästade uppmärksamheten på dem samt trodde ej min uppgift derom. Det kunde jag märka, mr Robert Audley, och jag märkte också att ni var en menniska som jag borde frukta. Hon teg, som om hon väntat att Robert skulle tala, men han satt tyst och orörlig, afvaktande slutet på berättelsen. — Georg Talboys behandlade mig som ni behandlat mig, sade hon omsider. Han svor att, om endast ett vittne skulle intyga min identitet, och om det vittnet var skildt från Åudley Court genom hela jordklotets bredd, skulle han skaffa det dit för att besvärja min identitet och anklaga mig. Det var då som jag blef galen. Det var då som jag drog den lösa jernaxeln ur den hopskrumpna trävalsen och såg min första man sjunka med ett förfärligt skri i brunnens svarta svalg. Man säger att den är ofantligt djup. Jag vet icke hur djup den är, men förmodar att den är uttorkad,