Göteborgsposten – 4 maj 1863, sida 1

att ni åtminstone vore tolf millioner. Er: lörvåning är mycket smickrande för oss, svarade jag, den visar att den svenska nationens bedrister ingifvit er den föreställningen att den vore tre gånger så talrik som den är. Dylika föreställningar måste ha legat till grund för det med kategorisk tvärsäkerhet tramställda påståendet att Carl XV lotvat Napoleon 100,000 man hjelptrupper för dennes tälttåg mot Ryssland. UHvarföre icke hellre 200,000 eller 300,000? En nolla mer eller mindre betyder ju så litet för en tatar-fabrikant. Denna anka är beslägtad med den, som mr Griffith presenterade för lord Palmerston i engelska underhuset. Det diplomatiska tälttåget mot Ryssland ådrager sig för närvarande lika mycken uppmärksamhet som befrielsekriget i Polen. Det är nu, som de tre stormakternas noter skola visa hvad de förmå uträtta mot den kejserliga ryska oräsonligheten. Stackars Alexander Il, som icke i sitt eget palats får vara i fred för sina kusinersförargliga råd och påminnelser! Hvad tjenar det till att vara allrådande autokrat, när främmande furstar ha rätt alt läsa lagen för högstdensamme i hans eget gyllene hus, att erinra honom om solkrättens och traktaternas helgd, om hans pligt mot sina undersåtare och dylika lumpna småsaker, som kunna vara af vigt för mindre suveräner, men som en czar har full rätt att sätta sig öfver! Den förorättade monarken tager väl sin tillfykt till sina larer och penater, till S:t Niklas, S:t Georg och S:t Anna, eller hvad de förnämligare ryska helgonen heta, och klagar för dem öfver den himmelskriande orättvisan att vilja förmena honom att behandla sina länder och tolk etter sitt höga behag, att bestrida hans solklara rätt att tyrannisera och massakrera det folk, som han fått i arf efter sin höge fader alldeles som han ärft sina öfriga egodelar. Verlden har ju blifvit uppoch nedvänd, då moskovitsuveränen, långt ifrån att kunna i enlighet med czar Peters testamente. utbreda det heliga Rysslands välde i vester och i söder, ser det bestcids inom sjelfva de gränser, som Katharina II uppdragit för den ryska monarkien, och det icke blott af samvetslösa rebeller, som ej förstå hvad deras frid tillhörer, utan äfven af främmande regenter, som gjorde klokast i att sköta sina egna affärer och icke bry sig om Polens. Så räsonerar man, föreställer jag mig, i vinterpalatset. Att stormakternas noter skulle ha åsyftad verkan, är icke enligt med probabilitetskalkylen. Amnestien är ju redan gifven — en amnesti fullt värdig det ryska systemet, och vidare koncessioner kan ej väntas af en Romanow, förrän efter en serie af blodiga nederlag. Medan czaren i sitt kabinett sitter och förargar sig öfver hvad han anser en obehörig inblandning i sina enskilta angelägenheter, medan storfurst Konstantin och grefve Berg utföra sitt blodiga värf i det olyckliga, men ännu hoppfulla Polen, ha i vester förvecklingar at den mest allvarsamma natur uppkommit mellan de begge något lättretliga kusinerna, John Bull och Jonathan. Den förre rör upp himmel och jord derföre att den senare lagt beslag på fartyg, hvilka enligt hvad snart sagdt hela verlden vet, innehöllo krigskontraband, som skulle, om ock på omvägar, tillställas sydstaterna. Det är nog för John Bull att veta att han har den internationella lagens bokstaf på sin sida; att de engelska redare som tillföra slafstaterna krigskontraband och förse dem med kaparefartyg handla i strid mot folkrättens anda bekymrar honom icke. Han har nog länge lidit af bomullsbrist och minskad afsättning utaf sina manufakturprodukter för att så lust för ett krig mot de