Göteborgsposten – 4 maj 1863, sida 1

———————— — Georg Talboys lik ligger på botten af den gamla brunnen i buskaget bakom lindpromenaden. Robert Audley slog händerna öfver sitt bufvud, sammanknäppande dem med ett högt rop af fasa. — O, min Gud, sade han efter en ryslig paus, ha alla de gräsliga ting jag föreställt mig beredt mig så litet för den hemska sanningen, att den slutligen kan träffa mig på detta sätt. — Ilan kom till mig i lindpromenaden, återtog mylady med samma hårda kalla ton, hvarmed hon bekänt sin af nedrigheter uppfyllda lofnadshistoria. Jag visste att han skulle komma, och jag hade beredt mig att mottaga honom så väl jag kunde. Jag hade föresatt mig att muta honom, beveka honom g nom goda ord eller trotsa honom — att göra hvad som helst heldre än att lemna den rikedom och rang jag vgde för att återvända till mitt fordna lif. IIan kom och förebrålde mig den Ventnorska anläggningen. Han förklarade att han aldrig i sitt lif skulle förlåta den lögn, som krossat hans bjerta. Ilan sade att jag ryckt hjertat ur hans bröst och trampat på det, och att han numera icku hade något hjerta, hvari en känsla af medlidande med mig kunde finnas. Han sade att skulle kunnat förlåta mig hvarje annan osorrätt, men icke denna. Ilan sade detta och myeket mer, såsom att ingen makt på jorden skulle kunna afhålla honom från hans föresats att gå med mig till den man jag bedragit och tvinga mig att bekänna mitt brott för honom, Han visste icke att jag med modersmjölken insupit en hemlig sjukdom. Han retade mig som ni retat mig; han var så obarmhertig som ni varit. Vi voro i buskaget vid