Göteborgsposten – 4 maj 1863, sida 1

—Tkp;— ——— vädret med ett lifligt intresse, som har sin illa anstrykning af belåtenhet. Kort sagdt, det är en betänklig tid vi efva i, en betänklig tid icke blott för dessa nillioner polackar, som äro nog otacksamma ch äreförgätna att vilja frigöra sig från den menniskoulskande czarens hulda och saderiga styrelse, utan ätven för honom sjelf och nuns verktyg, för dessa hrr Berg, Wielopolski konsorter, för Wilhelm I och v. Bis marck, för Lincoln och Wilkes, många andra olyckståglar att förtiga. Men framför allt är tiden betänklig för den, som tager en kosmopolitisk ötversigt af ett skäl eller annat, han må nu heta Napoleon III, Manderström eller P. P., han må nu vara invigd i diplomatiens doldaste mysterier eller nödgas inskränka sig till de kunskapskällor, som äro tillgängliga för prosanum vulgus. Ty förhållandena äro så invecklade, och händelsernas gång är så svår att beräkna, att icke endast en vanlig kannstöpare utan äfven den, som gör anspråk på att spela politisk försyn icke blott i Europa utan inom, snart sagdt, hela den civiliserade verlden, gör väl i att se sig för, så att han icke tager sig vatten ötver hufvudet. Men hvilken utgång de hotande politiska förvecklingarne än taga, är det obestridligt att de förlänat Sverige en viss betydelse, som oaktadt dess tillsälliga natur icke kan vara likgiltig för nationalfåtängan. För några månader sedan bekymrade Europas mäktigaste nationer sig icke stort mer om vårt land än om en af söderhatsöarna, och hvilken liflig uppmärksamhet egnas det icke nu? Det ser nästan ut för en flyktig betraktare som om vi voro flyttade ett par sekler tillbaka i vår historia, till den tid då Sverige var en makt. af första rangen och dikterade lagar för vänner och fiender; ty dess hållning i den polska frågan diskuteras i de utländska salongerna och tidningarne med lika lifligt intresse som stormakternas. Vidunderliga historier om svenska folkets. brinnande begär att betala ryssen för gammal ost och regeringens krigsplaner cirkulera i nästan alla europeiska länder. Dessa kolossala ankor simma hurtigt genom den utländska pressen och slå så våldsamt med vingarne att de till och med uppröra den parisiska börsen. Och emellertid sitta vi, af hvilka man väntar sådana storverk, helt lugnt i kakelugnsvrån och vänta på att vestmakterna skola slå till för att med stentorsröst kunna ropa: bravo! da capo! Misstaget är naturligt nog, såsom man. finner, om man tänker på saken. I utlandet är Voltaires Charles XII en allmänt begagnad skolbok, och hvad är naturligare än att de messieurs och gentlemen, som ha detta arbete att tacka för nästan allt hvad de veta om Sverige, tro att vi nu som förr skola vara beredda att utsätta oss för de mest halsbrytande faror i det sanguiniska hoppet ast kunna tillintetgöra vår arfflendes makt. Vi ha jn en ståtlig kung Carl, som kan föra oss an på nya bataljfält, der vi få tillfälle att visa om en svensk ännu förslår mot tio ryssar; vi ha ju otaliga oförrätter att hämnas, vi kunna ju återtaga Finland och betrygga vår framtida nationela sjelfständighet etc. etc. Dylika skäl låta något för fransmännen, men de äro icke kompetenta att döma öfver det inflytande de ha och de böra ha på oss, De ha aldrig försökt hvad det vill säga att vara en nation på icke fullt fyra millioner. En polack född och uppfostrad i Paris frågade mig häromdagen huru pass talrik den svenska nationen var. Den förvåning han ersor, då han erhållit mitt svar, var obeskriflig. Knappt fyra millioner! utropade han, och vi polackar äro tjugesem millioner. Jag trodde