Göteborgsposten – 2 maj 1863, sida 1

— —— ——— äter stundom middag tillsammans med d-m, och min med. hjelpare, en billad och hederlig man, gör det alltid. Jag hor jemte min hustru och mina barn i en liten paviljong ett stycke härifrån ; min medhjelpare bor i huset. Madame kan lita på mig att jag skall göra allt hvad jag förmår för att bereda er trefnad. Monsivur säger mycket annat i samma väg, gnider hän: derna och ser med ett strålande leende på Robert och hans följeslagerska, då madame plötsligt stiger upp och tager de juvelprydda sngrarno från ansigtet, i det hon ber honom hålla mun. — Lemna mig ensam med den man, som fört mig hit, ropade hon mellan tänderna. Gå er väg. Hon pekade på dörren med en häftig befallande åtbörd, en ätbord så hastig att sidenärmen frasade när hon lyfte handen. De hväsande franska stafvelserna, som utgingo mellan hennes tänder, tycktes mer öfverensstammande med ben. neg sinnesstämning än den engelska hon talat förut. Den franska doktorn rycker på axlarne, då han går ut i den mörka tamburen och mumlar något omanen skön djefvul och en Åätbörd värdig Mars. Mvlady gick med snabba steg till dörren mellan sängkammaren och salongen, och sedan hon stängt den vände hon sig med handen ännu på låset och såg på Robert Aulley. — Ni bar fört mig till min graf, mr Audley, ropade hon; ni har på ett nedrigt och grymt sätt betjenat er af er makt och ni har fört mig hit att begrafva mig lefvande. — Jag har i mitt handlingssätt mot er varit rättvis mot andra och skonsata mot er, svarade Robert lugnt; jag