Göteborgsposten – 2 maj 1863, sida 1

gode anmärkaren följer måhända ej rätt med sin tid, ty då skulle han ej göra en dylik anmärkning. Händelsen är att förnärvarande häromkring såväl hafre som skidväxter redan äro anförtrodda åt jordens sköte, att större delen af rotfrukterna äfvenledes äro nedmyllade samt att endast såningen af korn och råg här och der ännu pågår. Ofta har man, och detta med rätta, beklagat sig öfver den vilda framfarten af åkarnes och äfven enskilda personers kärror eller lastvagnar sedan de blifvit befriade från sin börda (Deras största börda är utan tvifvel den skojigt framfarande körsvennen). Ett illustrerande exempel yppade sig för ett par dagar sedan, då en åkare i sin vilda framsart var så snäll och öfverkörde en gosse, hvilken lekte i Brunnsparken, men genom oförsigtighet sprungit några alnar utom sandöknen. Gossen är räddad till lifvet, men nästa gång går det kanske ej så väl, och dervid tolde ansvaret drabba såväl polisbetjeningen, som ej har bättre uppsigt öfver åkarne, som den myndighet, hvilken förordnat att barnens gamla lekplats i Brunnsparken ej genom något stängsel är skild från allmänna trafiken. Apostille, tillegnad insändaresignaturen C. D. S. i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning för den 27 April. Då krönikeskrifvaren för ett par veckor sedan, genom en tillfällighet, kom att göra bekantskap med den lilla privata skola för döfstumma, som hr P. Bengtsson utan något prål och braskande öppnat i Haga, erfor han en den angenämaste känsla, och de timmar, hvilka han då och äfven sedermera tillbringat derstädes, skola aldrig gå ur hans minne. Det är förlåtligt att hjertat klappar varmt, då man ser och tydligt kan ötvertyga sig om de menniskovänliga bemödanden, hvilka göras för att ställa dessa arma, olyckliga varelser i något så när jemnbredd med oss öfriga, hvilka naturen ej så styfmoderligt behandlat. I ett sådant ögonblick skulle man önska sig ega en större del af jordens materiela rikedom, för att få följa sin känslas maning att uppmuntra den i tysthet och under betryck kämpande menniskovännen, som tagit till sin uppgift att bereda de döfstumma den bildning, som höfves för att komma öfver djurets ståndpunkt och att på samma gång sätta dem i tilltälle att på något sätt kunna utbyta tankar med sina medmenniskor. Tyvärr stod der krönikeskrifvaren med två tomma händer; hvad skulle han göra? Det mäktiga intryck han rönt ville han sprida till andra, bättre lottade medlemmar af samhället, och han valde derföre den utväg, som stod honom till buds, att inför allmänheten sanningsenligt redogöra för den skatt han funnit. Han uppmanade allmänheten att åtaga sig de döfstummas sak, han bad ej att privatläraren Bengtsson skulle öfverhopas med gåfvor, han bad endast att samhället skulle bättre vinnlägga sig om vården af de olyckliga, hvilka ej kunna höra eljer tala, uppmanande till insamling för ett större institut, för hvilket hr Bengtssons skola måhända kunde utgöra grunden. Krönikeskrifvaren utbad sig äfven dervid, itt ingen allenast på hans ord skulle göra något för saken, utan han hänvisade hvar och m som intresserade sig för densamma, att vesöka den nämnda skolan, hvars tydliga icdressnummer han uppgaf, för att der med gna ögon öfvertyga sig om rätta och sanna örhållandet. Derigenom ansåg han den goda ak, för hvilken han arbetade, vara kommen de bästa händer, alldenstund han temligen töga kände den storartade srikostighet, som är alltid gifver med mild hand, såsnart änamålet är godt och samhällsnyttigt. Han)