Göteborgsposten – 2 maj 1863, sida 1

5— — — blef derföre djupt bedröfvad då han i H.-T för i måndags fann en af signaturen C. D. S undertecknad kort uppsats, i hvilken författa ren, under larven af att äfven vilja verka fö den goda saken, framkastar åtskilliga insinu ationer, hvilka åtminstone ej vittna om ädel het och ett godt hjerta. Han uppmanar der såväl hr Bengtsson som Göteborgs-Postens krönikeskrifvare att å samma väg som hans begäran framställts upplysa, huruvida ej de under hr Bengtssons undervisning varande barn, hvilka hålla på att lära sig tala, förut varit föremål för någon undervisning af samma slag. Man måste antingen döma örver hvad man ej läst, eller ock sakna förmågan att uppfatta hvad man läser, om man såsom hr C. D. S. kan framfara. Har ej krönikeskrifvaren särskildt anhållit att de personer, hvilka intressera sig för den tysta skolan-, måtte på stället taga kännedom om densamma, och huru kan man, då hr Bengtsson sjelf, öfverraskad som han varit af krönikeskrifvaren, ej offentligen yttrat ett ord, hvarken i form af bönskrift eller annat, anmoda eller rättare uppfordra honom att i Handelstidningen göra en expos af hvad de under hans ledning stående barn kunnat, då de tillträdde hans undervisning? Detta illvilliga försät, som smygt sig till offentlighet inför en annan läsekrets än den, som möjligen varit så god att taga krönikeskrifvarens uppsats i ögnasigte, torde tillräckligt hallstämpla sig sjelf. Hr C. D. 8. bör dock ej, fastän hr Bengtssons tunga i detta fall bör vara lika fast bunden, som hans innerliga håg är fast att lösa andras, ej blifva utan svar, och krönikeskrifvaren får derfore. för att på förhand lugna insändaren i en sak, som tycks ligga honom särdeles om hjertat, upplysa, att en insamlingaför sFöolan visserligen pågår, men att B. sjelf i kontanta gåfvor hittills fått uppbära 5 rdr. Detta lilla bidrag till hans uppehälle borde ej förarga någon. Dernäst anser sig krönikeskrifvaren, ej af aktning för den försåtlige insändaren, utan för publiken, böra upplysa, att af de fyra döfstumma barn, hvilka hr B. nu har att undervisa, har flickan Hedvig Olsson, som fyllt 10 år, under ungetär ett års tid förut åtnjutit undervisning vid pastor Glasells skola å Lindås; flickan Virginia Andersson, fylld 12 år, fått dylik under nära 3 månader, hvaremot de båda 10-års gossarne Hjalmar Carlström och Frans Kullberg aldrig förut åtnjutit dylik undervisning. Genom jemförelse mellan flickornas skrifböcker då de intogos i hr Bengtssons skola och de senast fyllda, skall man, om man vill göra sig det lilla besväret att besöka skolan, i stället för att på afstånd döma om densamma, lätt finna huru eleverna i detta atseende framskridit under hr B:s ledning. IIvad talförmågan vidkommer, torde böra upplysas, att Virginia i detta fall kommit vida längre än Hedvig, som dock ett år varit i pastor Glasells skola. Pojkarnes framsteg under dessa månader torde vara så tillfredsställande man kan begära och torde öfverraska hvarje besökande. Var god hr C. D. S. och gör ett dylikt besök! Ni skall utan tvifvel finna er tillfredsställd och mången låg misstanke skall skingras vid den angenäma känsla ni erfar i närvaro af dessa glada och vänliga barn, hvilka, trots sin tystnad, tilltala ert hjerta på det kraftigaste.