Göteborgsposten – 1 maj 1863, sida 1

därhus. År detta icke ett hus för galna menniskor, madame? sade hon på franska, i det hon vände sig till qvinnan och stampade med foten på det bonade golfvet. — Nej visst icke, svarade qvinnan gällt protesterande. Det är den trefligaste inrättning, der man roar sig — IIon afbröts genom den trefliga inrättningens egare som kom med att ansigte strålande af det vänligaste leende och doktor Mosgraves öppna bref i handen. Det var omöjligt för honom att uttrycka hur förtjust han var att göra monsicurs bekantskap. Det fanns ingenting på jorden, som han icke skulle göra för monsieur sjelf och ingenting under himlen, som han icke skulle göra för vännen till den utmärkte engelske doktorn. Doktor Mosgraves bref hade gifvit honom en id om det kasus, som här var i fråga, tillade han afsides till Robert, och han var mycket villig att åtaga sig uppsigten öfver den förtjusande och intressanta madame — madame — Han gned händerna häftigt och såg på Robert. Mr Audley kom nu först i håg att man tillstyrkt honom att gifva den olyckliga qvinnan ett nytt namn. Han låtsade icke höra föreståndarens fråga. Det tyekes vara en helt enkel sak att välja bland en mängd namn, då hvilket som helst kunnat passa, men mr Audley tycktes plötsligt ha förgätit att det fanns några andra namn i verlden än hans eget och hans förlorade väns. Kanhända förstod institutets egare hans förlägenhet. Han befriade honom åtminstone derur genom att vända sig till den qvinna, som mottagit dem och mumlade något om N:o 14 Bis. Qvinnan, som tog nyckeln från en mängd dy