Göteborgsposten – 1 maj 1863, sida 1

gon natt, och en annan del af året ingen dag. Enl. 1 mos. 1: 14 var det först från sjerde dagen, som Gud lät natt och dag bestämmas genom solen; härigenom antyder bibeln sjelf, att den omskiftelse af ljus och mörker, som egde rum de tre eller fyra första dagarne, icke berodde på samma naturförl ållanden som nu. Denna sats kunde hafva någon rimlighet för sig, om ej förf. sjelf tolkade den sålunda, att Jorden måhända i början hade lika långa dagar och år; kanske åren då icke heller voro sådana som nu. Men huru kunde då den på tredje dagen skapade växtligheten bestå under den långa natt som följde? Emellertid bedja vi läsaren sjelf vara god jemföra citatet från sid. 74 med de tvenne föregående. Författaren i ofta nämnda månadsskritt har såsom genmäle mot vår framställning al geologiens nuvarande ståndpunkt, hvilken viar sig oförenlig med bibelns framställning om skapelsen, citerat en tysk professor Keils tankar om skapelsen och de nämnda skapelseperioderna, hvilka tankar gå ut på att bevisa, att geologien ej har någon så fast basis, att den kan komma i strid med bibeln. Keil framdrager till stöd för sig det faktum, att olika skolor inom geologien finnas, rörande jordens första daning, såsom den neptuniska och plutoniska. Men härom uttalar sig geologien, oss veterligt, ej med stöd af forskning, utan uppställer blott syntetiska hypoteser, liksom geologien nu mycket öfverlemnat åt astronomien att på komparativ väg söka häri komma till sanningen. Bibeln sjelf tyckes ansluta sig till den neptuniska skolan, ehurv dess påstående, att solen, d. v. s. det nuvarande ljuset och värmen, först på fjerde dagen skapades, strider deremot och synes luta till den plutoniska åsigten. Vare sig härmed huru som helst, det att geologiens målsmän äro af olika meningar bevisar dock icke, att geologien är en lögn; lika litet som alla de olika föreställningarne om Guds tillvaro skulle innebära, att icke Gud finnes till. Här gäller det: hafva de rätt, som ujpställa skapelsesystemet efter de sakta, forskningen lemnar dem, oberoende af bibelns framställning, eller ha de rätt, som inpassa sina olika åsigter inom bibelns snörlif? Då vår förf. säger det vara ensaldigt och fruktlöst, att vänta, det bibelns framställning af skapelsen skall vara lika med det sanna resultat, hvartill natursorskningen möjligen en gång kommer?, måste det naturligtvis, enl. hans åsigt, vara fruktlöst att inpassa forskningen och den bibliska framställningen i hvarandra. För egen del stilla vi oss afgjordt på denna sida, om än icke af samma anledning. Vi hafva förut antydt, att vi helst vilja antaga den mosaiska kosmogonien vara resultatet af den tidens vetenskapliga ståndpunkt, i hvilken, såsom vi alla veta, ett starkt spekulativt element alltid då ingick, och såsom sådan är den bibliska framställningen af skapelsen af oförvansklig sanning och skönhet, i det den, i stället för de hedniska troslärornas många olika gudakrafter, ställer upp en Gud, såsom alltings skapare och uppholf. Huru godtyckligt de ortodoxa i öfrigt förfara i hänsyn till bibelns uttolkning, samgår bl. a. af ytterligare ett par tirader ur vår förf:s uppsats. Han säger neml. sid. 72 angående syndafloden: Då bibelns vedersakare icke kunna förneka flodens historiska verklighet, så föregifva de, att den sträckte sig blott till en del af jordytan; detta strider dock emot bibelns vittnesbörd och kan icke genom några giltiga skäl bevisas. Några rader derifrån, sid. 73, heter det deremot: Med uttrycket i 1 Mos. 7: 19 valla höga berg under hela hemmelen vordo öfvertäckta (af syndafloden), måste menas alla berg under samma horisont som