Göteborgsposten – 1 maj 1863, sida 1

Jag vet hvart ni fört mig, sade hon. Det ar ett dårhus Mr Audley svarade icke. IIan stod vid vagnsdörren när hon sade detta till honom, och han hjelpte henne lugn att stiga ur och förde henne uppför ett par beqvåma trapp. steg af sten in i husets yttersta sal. Han gaf doktor Mos graves bref till en snyggt klädd medelålders qvinna, son såg fryntlig ut och kom trippande ut ur ett rum, som låg näst intill salen och som starkt liknade byrån på ett hotell Hon välkomnade Robert och hans följeslagerska småleende och efter att ha skickat bort en uppassare med brefvet bjöc hon dem in i sitt lilla trefliga rum, som var försedt mec ambrafärgade gardiner och var uppvärmdt genom en bel liten ugn. — Madame är väl mycket trött? frågade fransyskan mec ett uttryck af liflig sympati, i det hon ställde en länstol til myladys disposition. Madame ryckte missbelåtet på axlarna och såg sig omkring i rummet med en forskande blick, som var ingenting mindre än vänlig. — Hvad är detta för ett ställe, Robert Audley? ropade hon. Tror ni att jag är ett litet barn, som ni kan gyckla med och narra? — hvad är det för ett ställe ? Det är hvac jag sade det var för en kort stund sedan. — Det är ett maison de sante, mylady, svarade der unge mannen allvarsamt. Jag vill icke gyckla med er eller narra er. Mylady teg några ögonblick och såg tankjullt på Robert. — Ett maison de sante, sade hon. Ja, de lägga sina ord bättre i Frankrike. I England skulle vi kalla det et