Göteborgsposten – 30 april 1863, sida 1

na bota hans hjertas förfärliga sår, skulle jag aldrig kunn göra honom till den man han var, innan han läste den tryck ta lögnen. Sent på eftermiddagen följande dag rullade diligensei tungt öfver den förnämsta men ojemnt lagda gatan i Ville brumeuse. Den gamla staden med sin klerikala prägel ä alltid dyster och ödslig men var det nu under den grå af tonhimlen ännu mer än vanligt. De tidigt tända lamporn. lyste matt der de stodo vidt skilda och gjorde att stället såg ännu mörkare ut, liksom lysmaskar göra en häck mörknr. genom sitt lysande. Den undangömda belgiska staden va ett gammalmodigt, bortglömdt ställe och bar förfallets dystra stämpel på hvarje fagade vid de smala gatorna, på hvarj halft nedrasadt tak, på hvarje skröplig skorsten. Det var e lätt att säga hvarför de begge husraderna byggts så när hvarandra att diligensen sopade fotgängarne ned från de usla trottoiren, om de ej smögo sig tätt intill bodfönstren ty på den vidsträckta slätten bakom staden var tillräcklig utrymme för byggnader. Tadelsjuka resande skulle ha un drat hvarföro de smalaste och otrefligaste gatorna voro d mest besökta, medan de vackraste och bredaste voro tomm; och öde. Men Robert Audley tänkte icke på något sådant Han satt i ett börn af den gamla vagnen och såg på myla dy i hörnet midtemot och undrade hurudant det ansigte såj ut, som var så väl doldt under hennes slöja. De hade hela vägen diligens-kupen ensamma, ty få per soner färdades mellan Brässel och Villebrumeuse, och dili gensen gick deremellan snarare emedan det en gång blifvi bruket än emedan den beredde sina egare någon förtjenst.