Göteborgsposten – 29 april 1863, sida 1

— — —— på annat sätt få henne riktigt mornad, till dess hon skulle in på scenen igen för att spela, än genom att begagna ett förut pröfvadt och godt befunnet medel och hvilket rtill förekommande af all säkerhet alltid är till hands: hennes största och vackraste docka! Medlet verkade alldeles förträffligt, hon spelade som en engel och om hon ej varit alldeles fullt mornad förr, så blef hon det då vid de skallande handklappningarne och framropningarne, som vanligtvis aldrig vilja taga slut. I morgon gifves Hedbergs Blommor i drifbänk då tillfälle är att få se en mängd vackra flickoch barnansigten, ty de små Delåpierroterna spela med, så att säga, i pjesen. De uppträda nemligen i fjerde akten på ett der gifvet kalas och det passar ganska bra att värdfolket öfverraskar sina gäster med musik af två till staden anlända yngre artister, som vilja producera sig hos en musikalisk familj först, innan de uppträda offentligt — det är ju alldeles som det går till i verkligheten. Det torde kanske intressera er höra, att en af våra yngre litteratörer, hr Emil von Qvanten, finne till börden och känd såsom lycklig skald och äfven såsom prosatör, blifvit utnämnd till v. bibliotekarie hos H. M:t konungen. Det är verkligen någonting så sällsynt att en litteratör och tidningsskrifvare blir utnämnd, att åtminstone från den synpunkten jag trott mig böra meddela denna utnämning, som ej stått i det officiela bladet och sannolikt ej kommer dit heller, ty det är vid H. M:ts enskilda bibliothek hr v. Qvanten blifvit anställd. Stadsbuds-inrättningen kom fortare till stånd än jag i mitt sista bref förmodade, ty redan i onsdags på morgonen syntes på gatorna dessa ovanliga figurer, som sågo ej så litet generade ut af sin uniform och det gapande de förorsakade hos alla menniskor. Stadsbuden hafva brun meleskin-rock, kantad kring kragen med gult snöre, samt blå klädesmössa med en stor plåt, hvarå står med gula bokstäfver: Åbjörnsons stadsbud i halfcirkel samt i midten hvarje karls nummer. För öfrigt äro de uniformerade såsom hvar och en det hafva kan. Nu att börja med, innan folket vänjer sig vid denna gagneliga inrättning, tyckas hrr stadsbud ej vara generade af något öfverdrifvet påkostande göra, men man ser dock några kånka på diverse saker t. ex, från torgen, och mången s. k. fin jungfru kostar gerna på sig några öre och låter ett stadsbud hembära den tunga matkorgen. Annars lära de hufvudsakligen haft att springa med bref, ty ännu lär åtskilligt återstå att önska af lokalbref-befordringen här i Stockholm. Första Maj tillstundar och alla menniskor undra och undra om vi skola få vackert väder första Maj, om vi skola få grönt till första Maj o. 8. v. såsom vanligt; nej, det är sannt på många år har man ej hatt rimlig anledning att fundera om det skulle bli grönt till den dagen; i år ba vi åtminstone anledning. Grannare än vanligt blir det i alla fall i år första Maj, ty dels ha träden stora, gröna knoppar och dels kommer kungens norska stab att eskortera H. M:t på den vanliga promenaden. Garnisonens officerare ha den dagen sina officiela middagar som vanligt på Blå Porten, dit hr Schwan också inbjudit borgareståndet på middag. H. H. Reuterdahl tänkte också bjuda högvördiga ståndet på middag på Blå Porten, men det fanns ingen plats för de högvördige. H. H. Reuterdahl ser i stället sina ståndsbröder på middag på Frimurarelogen, som otvifvelaktigt är ett mera passande ställe för högvördiga ståndet. Våäderleken är för öfrigt ej särdeles in— — — —— e— mmm