Göteborgsposten – 28 april 1863, sida 1

Det skulle glädja mig, om jag funne den ursäkten för hennes handlingssätt. — Förmodlgen för att slippa en process med thy ätföljande skandal? sade d:r Mosgrave. Robert ryste då han böjde hufvudet bejakande. Det var något värre än en process, som han fruktade af allt sitt hjerta. Det var den anklagelse för mord, som hade så länge föresväfvat honom. Huru ofta hade han uppvaknat med blyg selns qval i sin själ ur en dröm, som visat honom hans farbrorshustru i de anklagades bänk, på alla båll omgifven af en böljande massa nyfikna ansigten. — Jag är rädd att jag icke kan tjena er, sade läkaren lugnt; jag skall om ni så vill se fruntimret, men jag tror icke att hon är galen. — Hvarföre icke? — Emedan intet, som hon gjort, vittnar om galenskap. Hon flydde från sitt hem, emedan det icke var angenämt, och hon lemnade det i hopp att finna ett bättre. Deri ligger ingen galenskap. Hon gjorde sig skyldig till tvegifte, emedan hon derigenom kunde erhålla rikedom och rang. Deri ligger ingen galenskap. När hon befann sig i en förtviflad belägenhet, förtviflade hon icke. Hon använde intelligenta medel att rädda sig och utförde intriger, som kräfde sinneslugn och mogen öfverlaggning. Deri ligger ingen galenskap. Men den ärftliga svagsintheten — — Kommer kanske att öfvergå på fruntimrets barn, om hon har några. Svagsintheten öfvergår icke alltid från mor ill dotter. Jag skulle gerna vilja bistå er, om jag kunde,